x
Jessy Lanza: Nobelberget, Stockholm

Jessy Lanza, Nobelberget, Stockholm

Jessy Lanza: Nobelberget, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Utöver artisterna som bokas till Sónar-festivalerna går konceptets kreativa lutningar att spåra även hos bolagen bakom de som skapar musiken och konsten. Många av dessa är kompisgäng som såg produktionsexperimenten utförda i varandras lägenheter hyllas när de knappt var säkra på om artistnamnen de skämtsamt valt är värda att behålla, eller om det är värt att chansa på ett liv inom musiken överhuvudtaget.

Många av dessa är självständiga, som sköter musik och video och konst under ett tak för och med sina artister, som känner andra likasinnade med egna bolag samt liknande idéer och ser möjligheter för broar att byggas och nya vänskaper att födas. På Sónar är det alltid tydligt att artisterna, åtminstone de allra flesta, är verksamma inom sfärer som göder deras kreativa vilja och nyfikenhet och uppmuntrar utmaningar i artisteriet. När det blir som friast bryts mönster, ofta på hyfsat oväntade sätt.

Jessy Lanza känns, sett till sammanhangen hon är mest hemma i, som en stabil och intressant representant på Sónar Stockholm för de på pappret oväntade vändningar kreativ frihet och artister kan föra med sig: hennes musik är knappast det första lyssnare eller festivalbesökare förknippar med hyllade skivbolaget Hyperdub eller footwork-älskarna i Teklife för Chicago, men det är dessa två entiteter som ligger hennes musik allra närmast.

Det är ett talande och anmärkningsvärt tecken på vilken bredd som ramarna de förhåller sig till faktiskt har, det är ett lika självklart tecken på att deras bredd inte är så främmande som det kanske kan verka, och just där står Jessy Lanza. Det hörs att hon har mycket gemensamt med de framåtsträvande skeva skuggorna som låter så ofta inom Hyperdub-artisters musik, det hörs att hon har lika många likheter med det intensiva dansfokus som driver Teklife-kollektivet. Det som gör henne så annorlunda är hur hennes egna musik hämtar från bägge men skiftar på vägen ut till de som lyssnar och ser henne live.

Det är första gången Jessy Lanza är i Stockholm, så hennes spelning på Sónar Stockholm är också hennes första spelning i huvudstaden. Sittandes bakom ett bord med hennes samplemaskiner och effektreglage tar det ungefär en minut innan de direkta dansrytmerna lockar till sig publik nog för att fylla golvet framför scen. Låtarna rör sig mest mot dansant synthpop, housebasen rullar hårt, tack vare användandet av ekoeffekter i det Lanza spelar upp och i trumslagen som hamras fram bredvid henne av Tori Tizzard, i hennes mikrofon, påminner det mesta om pop från 80-talet, medan sättet hon sjunger på låter inspirerat av R&B från 90-talet.

Under de 45 minuter som hon tillsammans med Tizzard spelar på Nobelberget kännns det som att det är en en alternativ popstjärna som står på scen, som musikindustrin i stort inte upptäckt och på något sätt inte märkt att hennes musik är mer spännande än alla deras workshopprodukter. Den starka introduktion till hennes musik som debutalbumet Pull My Hair Back från 2013 var verkar arbetas vidare på för uppföljaren Oh No, med mer tempo men samma fokus på snygga melodier och luftig sång samt produktionsval som ger hennes ofta väldigt poppiga låtar lite taggiga electronica-vibbar att balansera mot. Det är en smittsam stämning på scen mellan Lanza och Tizzard, de ler när låtarna går in i partier där de får utbyta musikstycken med varandra och får således publiken att le med, och varje hastigt förbidansad låt bemöts med stort jubel och torkandet av svettiga pannor.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA