x
Eric Church: Cirkus, Stockholm

Eric Church, Cirkus, Stockholm

Eric Church: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

I Sverige är Eric Church utanför själva fanbasen antagligen mest känd som något av Göran Hägglunds favoritartist. Den gamle socialministern är givetvis på plats, likaså andra personer på ett eller annat sätt anknutna till Kristdemokraterna. Tillräckligt många för att den tidigare presschefen i KD:s partiledarstab, Johan Ingerö, skulle tweeta: "Eric Church är KD:s Springsteen".

Att det är många KD:are på plats är nog anledning att dra öronen åt sig. Partiet är självfallet mer än kristendom, men sådan tro i kombination med musik brukar i en svensk kontext betyda att är dags att lägga benen på ryggen. Innan en ivrig, pottklippt fan börjar lovsjunga Frälsaren eller liknande och orsaka kräks i munnen. I en amerikansk kontext är det givetvis en helt annan sak, även om också USA har sin beskärda del av gräslig frikyrkorock och kristen metal – exempelvis.

Springsteen-referensen funkar på flera nivåer. Utöver blinkningen till sossarnas förkärlek för New Jersey-sonen så diggar även Church, eller "Chief" som hans smeknamn lyder, The Boss. Hans mest kända låt heter kort och gott Springsteen. I den droppas låttitlar genom ett nostalgiskt skimmer. Han är liksom inte så komplicerad Church, det är kanske därför han faller kristdemokrater i smaken – ba-doom-tisch. Billig poäng, ja, men det ligger mer i det där. Mr. Misunderstood är redan i titeln antagligen en hyllning till Wilcos låt Misunderstood. I texten sjunger också Church: "Jeff Tweedy is one bad mother." Det är svårt att tänka sig kristdemokrater omfamna Wilco på samma sätt. Och tar man det ännu ett steg tillbaka, till Tweedys första band Uncle Tupelo och en sådan låt som Coalminers, med textraderna: "I am a coalminer/And I'm sure, I wish you well/ Let's sink this capitalist system/ To the darkest pits of hell." Så blir det ännu svårare. Nä, detta bygger på att Church lyfter fram det "enkla livet". Här finns ingen uppmaning till reformer eller omstörtning. Här sjungs det om "verklighetens folk", inget mer med det. Och är det något kristdemokrater älskar så är det sådant som romantiserar arbetarklasstillvaron men inte uppmanar till faktisk förändring.

Om man är lagd åt det mer drogliberala hållet så är det ju synd att partiet inte tycks ha tagit intryck av Churchs låt Smoke A Little Smoke, det är nämligen inte tobaksrök som avses. Det är också inom den drog- och spritromantiska outlawcountryn Church befinner sig, musikaliskt och estetiskt. En ibland ofta radiovänlig variant på outlawcountry, insvept i cheesy rock och hårdrocksriff åt thrasmetal-hållet. Det kanske låter som att inget talar för honom, med kristdemokrater som fans, radiocountry i högtalarna och den där slitna Von Dutch-kepsen som signalement. Men skenet bedrar, eller, vad ska man säga, skenet är allt. Church tar sig an sitt klichéfyllda "livsstilskoncept" med både allvar och glädje på ett sätt som gör att man liksom bara köper rubbet med hull och hår. Musik bygger ju broar sägs det, och nog fan lyckas Church denna kväll till och med anlägga en imaginär bro mellan undertecknad och självaste Hägglund.

Ingen keps har han på huvudet denna turnéstartskväll, Church. Däremot solbrillor, som alltid. Och som om de Springsteen-flirtar han har i repertoaren inte vore nog så inleder han showen med Knives Of New Orleans. En låt som mer än någon annan faktiskt också låter som Springsteen. Den ligger på senaste släppet Mr. Misunderstood, en platta som smögs ut på Beyoncé-manér och nu följs upp med denna turné. Då det för bandet är den första spelningen på ett tag så råder ett slags uppsluppen, prövande stämning. En sådan gemytlig stämning som ibland resulterar i smärre musikaliska fiaskon, då bandet ännu inte är fullt ut samspelt. Men här gör det bara konserten till det bättre. Church etablerar också en relation med en snubbe, eller om det är ett gäng, i publiken som skriker ut låtönskemål. Det hela börjar med att han mellansnackar innan den fina motorsportsnostalgiska Talladega. Berättar att någon ropönskade den låten sist han var i Sverige på KB i Malmö, när The Outsiders (2014) precis hade släppts. Av allt att döma är det samma lirare som står i publiken nu, eftersom hans glädje över uppmärksamheten hörs över hela Cirkus. Church hörsammar också Jack Daniels-önskningen, som vrålas ut. Jack Daniels-flarror utan vätska, men innehållandes rytmlämpligt material, tjänar också som marcas i Chattanooga Lucy.

De något mer behärskade bitarna, som Like A Wrecking Ball, som på skiva måhända är det bästa materialet, funkar okej. Men Churchs kompakta, genretypiska sentimentalitet blåser som friskast från scenen när han tar ut svängarna. Eller är festglad, som i gamla Guys Like Me, där han förtydligar att han är en snubbe som dricker "too many beers on Friday after work". Fyra gitarrer bidrar dessutom till blåjeansbombasmen.

Det mesta denna kväll sitter lika perfekt som pilotbrillorna på Churchs näsa. Visst kan låturvalet förfinas och samspelet bandmedlemmarna emellan slipas ännu mer. Men med Church ska det vara radiovänligt och samtidigt rått och oborstat. Lite outlaw helt enkelt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA