x
Shuggie Otis: Fasching, Stockholm

Shuggie Otis, Fasching, Stockholm

Shuggie Otis: Fasching, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Han dök upp på ett par album skrivna av pappa Johnny Otis, hans definierande album återupptäcktes av musikaliska storheter under 90-talet och fick sedan en nyrelease 2001. 12 år senare gjordes det om ordentligt och Inspiration Information ackompanjerades av de tidigare osläppta låtar som spelats in mellan 1975 och 2000, som fick samlas under namnet Wings of Love. Strax dessförinnan bestämde sig för den så gott som försvunna Shuggie Otis att starta ett nytt band och dra ut på The Never Ending World Wide Tour.

Fyra år senare turneras det vidare med för det mesta cirka 40 år gammalt material, mycket som nästan helt och hållet skrivits och orkestrerats av Otis själv på alla instrument han spelat sedan barnsben förutom blåsinstrument och stråkar, som när han spelar lämnar spännande frågetecken om det egentligen låter särskilt gammalt alls. Det har tagit cirka 40 år för Shuggie Otis att röra på sig igen in till musiken, och frågorna om varför han plötsligt försvann och varför han är tillbaka just nu efter nästan fyra årtionden stängde han ner i en intervju med LA Weekly tre år sedan: "I wasn't gone by choice. When interviewers ask, 'Why now?' It's, like, "What do you mean, 'Why now?' – I didn't have the chance before."

Det är inte helt fullt på Fasching när Shuggie Otis och hans band ställer sig på scen, men tillräckligt för att det ska kännas som att matborden utställda för kvällens servering bara är i vägen. Första låten går åt att känna efter om ljudet hänger med, om de hör varandra eller inte, keyboardisten blänger argt åt ljudteknikern, mot slutet drar de iväg ett sånär som perfekt funkbreak och därefter verkar allt sitta allt. Bandet med Shuggie Otis i spetsen spelar en musik som bär så mycket historia från när populärmusiken expanderade och exploderade ordentligt ut i ofantliga många grenar på 70-talet, med saxofonsolon som duplicerades tusentals gånger på 80-talet, med psykadeliska brytpunkter som populariserades på 60-talet, allt drivet av dansande baslinjer, effektdräserade synthsolon, saxofon som en kudde över basen, gunget som finns i allt, rösten kompletterad av Otis uttrycksfulla gitarrspelande.

Musiken Shuggie Otis spelat in på sina tre skivor, Here Comes Shuggie Otis från 1969 och Freedom Flight från 1971 kompletterar hans skrala men ändå stora diskografi, rymde mer musik än skivbolagen som styrde då var beredda att stå bakom, eller för den delen förstå vad de skulle göra med: det kunde handla om orgeldriven funk med gnistrande lenhet lika gärna som det kunde beröra new age-lik psychedelia, eller jazziga instrumentalspår och strängar som mellanspel, eller en blandning som mynnade ut i soul eller rock, backade av en analog trummaskin. På Fasching är det dock ett helt vanligt band som spelar, ett sånt som känns typiskt för den vördade konsertlokalen för att det är typiskt för musiken som hör hemma här, och det gör att musikens riktningar måste hamras ut tydligare för att göra helheten mer förståelig.

När turnerandet hade kommit igång, efter att Inspiration Information / Wings of Love släppts och gett världen en mer komplett bild av Shuggie Otis musik, förklarade han tanken bakom liveupplägget han tänkt sig: en hel del av musikens delar klipptes bort av honom för att de kändes för komplexa i ett livesammanhang, någonting lösare och roligare och lättsamt och livligare. Det finurliga och detaljrika byts alltså ut mot betydligt mer direkt blues och rock i långa genomarbetade utdragna flygande sektioner, starka och stora och känsloladdade med utrymme för solon på piano och saxofon och gitarr, allt som oftast på väg mot stora crescendon med slamrande cymbaler.

När Shuggie Otis är klar, när hans band avslutat sådär snyggt som bara band som är som skapta för att spela på Fasching verkar kunna göra, har han över 90 minuter målat upp en musikalisk karta som efterföljts av oerhörda mängder musiker och musik. Och när så mycket av det han spelat, när han har så många håll att gå åt, är det naturligt att det som bjudits på inte är den optimala spelningen för alla, För vissa är det en upplevelse att se musikhistoria komma till liv på Faschings scen. För andra är det ett svek att rötterna klipps av och ersätts för, till synes, enkelhetens skull. Men för det mesta är det fascinerande och nervkittlande att få ta del av musik som fortfarande efterliknas av artister tillhörande yngre generationer, som spelas så genomgående snyggt som Shuggie Otis och hans band gör, som är så bra som musiken Shuggie Otis har skapat.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA