x
Ellie Goulding: Ericsson Globe, Stockholm

Ellie Goulding, Ericsson Globe, Stockholm

Ellie Goulding: Ericsson Globe, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Ellie Goulding känns undanglidande. Inte bara denna kväll, utan som artist överlag. Hennes identitet är lika svårdefinierad som självklar i detta Max Martins tidevarv. Det var ingen hemlighet vad hon ville göra med Delirium (2015), hon sa det till och med rätt ut, hon ville skapa ett "stort popalbum". Pop blev det. Plattan är ett avkok på allt det som är nu inom popmusiken. Så pass mycket nu och så öppen för att köpslå med den egna identiteten – vad det nu är i Gouldings fall – att det blev perfekt pop. Tyvärr är perfekt ibland bara ett annat ord för tråkig.

Det gäller att vara stadig när man låter sig sugas in av det där hitmakarmaskineriet bestående av producenter lite varstans i världen. Alla klappar på axlar till framgångarna och "kudos" – eller nåt – till de feta bankkontona, men de där i-ropet-producenterna, som ofta är svenskar, har en förmåga att förminska. Går artisten inte in med ett tydligt ställningstagande om att den musikaliska identiteten ska bevaras och ha visst genomslag upplöses den och strös för den formgjutna EDM-popvinden.

Den där poppens "nu" ska helst gärna också komma med en känsla av framåtrörelse. Det ska helt enkelt kännas som att musikhistorien flyttar sig, om än att det är jättejättelite. Det gjorde det när Taylor Swift släppte 1989 (2014) och det gjorde det när Carly Rae Jepsen släppte Emotion (2015). Det gjorde det inte när Goulding släppte Delirium.

Konserten fångar mer eller mindre andan av fjolårssläppet. I alla fall när det gäller tråkighet. Lika perfekt som poplabbslåtarna ljuder på skiva låter de dock inte i en halvfull hockeyarena med liveband – och det är bara bra det. Goulding har en viss positioneringsproblematik. Vilket är märkligt. Hon verkar egentligen betydligt intressantare än både Swift och Jepsen. Och hennes röst vittnar om att det finns betydligt mer att hämta än endast professionellt tonartsprickande. Ibland slår en rå nasalitet och heshet igenom som gör gott för EDM-tramset. Gott gör däremot inte hennes toastande, i exempelvis On My Mind.

Det är lite svårt att veta vad man ska tycka. Det är ingalunda dåligt. Something In The Way You Move är ljuvt pulserande discodans. Around U är till och med skitbra, trots att den på scen förlorar mycket av sina fördelaktiga likheter med Kelis Millionaire. Även Laleh och Jocke Bergs låt Lost And Found höjer pulsen, från en lugn akustisk inledning till Kent-explosion med framträdande kör och sjukt driv i trumspelet. Däremellan är det ganska intetsägande. Det bjuds på lite klädbyten, hon har med sig några dansare och det rullas lite film och visas "stämningsbilder" på de polygonformade skärmarna i backdroppen. Men det känns som att hänga på Ikea jämfört med till exempel Katy Perrys oljeschejksöverdåd. Goulding gömmer sig inte bakom visuell hybris och måste därmed stå där bara, med sin musik – och många av hennes låtar må klassificeras som hits men de är minsann inga Starships eller Firework.

Som lök på laxen avslutar Goulding med den bedrövligt tråkiga powerballaden Love Me Like You Do från den än bedrövligare filmen Fifty Shades Of Grey (2015). Den ska ju spelas, den har snurrat nästan en halv miljard gånger på Spotify och videon har visats dryga miljarden gånger på Youtube. Men den där tröga reverb-biten efterlämnar en oangenäm känsla som inte riktigt återspeglar resten av konserten.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA