x
Bob Hund: Stora Teatern

Bob Hund, Stora Teatern

Bob Hund: Stora Teatern

Recenserad av Johan Erkki | GAFFA

Det finns drygt 784 000 hundar i Sverige enligt en mätning från Statistiska Centralbyrån gjord 2012. Oavsett hur många år undersökningen har på nacken så finns det bara en bob hund. 25 människoår gör piprökar-Bob till en av rikets äldsta jyckar. Dess tolvbenta ägare tycks aldrig åldras. Bob Hund kan inte åldras.

Eller som Thomas Öberg uttrycker det med pillemarisk optimism: "Vi kan aldrig bli för gamla, för vi var gamla redan när vi började". Den skälmska sångaren åldras baklänges genom setet på Stora Teaterns scen, charmant drar han handen i armhålan, för näven till snoken och luktar på sin utdunstning, konstaterar att klubbsvetten luktar som den ska, en kvalitetsstämpel på att rytmen vill ha hans kropp och imposanta spänst. Det är den tredje och sista spelningen under Göteborgsvistelsen, men det finns inga skäl till att undvika en urladdning. 

Veckodagar existerar knappt i bob hunds samvaro och stratosfär. En grådaskig söndag känns som lördag hela veckan. Vedertagna begrepp som söndagsångest försvinner lika fort som den maskerade frontfiguren kastar sitt mikrofonstativ likt ett spjut i riktning mot Conny Nimmersjö. Det finns tydligen nya former av vånda som absolut inte rör veckans sju dagar. Bob Hund serverar något som de har valt att kalla ett nytt, svenskt fenomen: "hipsterångest" – "att tröttna på skiten och vilja flytta utomlands" till London, Paris eller Brooklyn. En evig längtan efter en ny stad. När man väl är hemma längtar man bort, och när man är borta längtar man hem. Den nya låten Brooklyn Salsa går in på förteelsen. Popkollokören från Göteborg är med och lyfter aftonens dansanta salsa som går i en energisk Har Du Inget Man Kan Dansa Till-anda.

Allting är så tyglat otyglat och kopplat underhållande. Precis som det ska vara när Bob Hund rastas.

 

 



 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA