x
Monster Magnet: Trädgårn, Göteborg

Monster Magnet, Trädgårn, Göteborg

Monster Magnet: Trädgårn, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Varför blir rockstjärnor ocoola med åldern? Kolla in skarven mellan 60- och 70-talet, kanske den coolaste eran med The Beatles allvarliga haschflum och Black Sabbaths toksvarta mörker. Vem ser egentligen någon coolhet i nutidens Paul McCartney och Ozzy Osbournes struttande? Varför fnittrar vi idag lite ocharmigt åt en riffmästare som Keith Richards? Kort och gott, boven i dramat är stelheten. När man blir äldre blir man stel och det är kanske den mest ocoola egenheten du kan drabbas av.

En av 90-talets största sex, drugs och rock'n'roll-män, Dave Wyndorf, också känd som frontare i Monster Magnet, har gått och blivit stel. De största rörelser han mäktar med på Trädgårn är två armar uppsträckta (se bild) och där är gympasset över. Inga konstigheter med det. Den här rockstjärnan har gått in på sitt 60:e år och vidare in i evigheten. En gång i tiden skrevade han sig in i en helt utpumpad Hultsfreds-massa, nu står han på scen med en gitarr framför sin mojo, som en gång i tiden var all over the place. Men vad kan man begära av en som står på gränsen till pension. Livet går vidare. Nu är istället fokus på sången och gubben har fortfarande en pipa värd ett stycke i sig.

Och tur är väl att hans musik genom åren har hållit sig fräsch som nyploppade suspekta svampar. Även 2016 gifter sig stonerrockens sakta lunkande och feta riff fint med psykedelikans mosaik. Wyndorfs texter, som fastnar någonstans mellan sandlådans naiva lek och genomspejsade filosofier, är fortfarande en fröjd för hjärnan. Och när han här och nu, på en scen i Göteborg, vill förmedla sina A&M-år, gör han det dramaturgiskt perfekt. När en sådan här uppgift, att leverera fyra lastgamla album, ska framföras live är det lätt att det slutar i bekväm och tillbakalutad nostalgi. Tack vare kvällens genomtänkta setlist hamnar vi aldrig i en svacka utan slussas från den ena skruvade galaxen till den andra.

Inledningen med Crop Circle och Powertrip från just Powertrip är helt igenom extrovert. Alla är välkomna att dras in. Valet att senare gå in på mer psykedeliska passager från Superjudge är helt i sin ordning, trots att man märker att vissa delar i publiken skruvar på sig. Detta till trots är Cage Around The Sun något som smäller alldeles extra. Utsmyckad med rena akustiska passager blir den som en oas mitt i riff-valley. Även publik-ickebefriaren Look To Your Orb For The Warning, spåret som bär på skarpa progressiva drag, är guld men inte allas kopp te. Den här massan vill ha hitsen, men vägrar hoppa när väl tillfällena kommer. Ikväll är det klicken nedanför scenen som står för trött nostalgi. Samtidigt gör Dave Wyndorf det inte lätt för sig eller någon annan. Ju längre spelningen puttrar på desto tydligare blir det att tyngden ligger på Monster Magnets haschmakande tempo och det är ett vackert val.

Kvällen ska visa sig bli lite av ett kulörspäckat pärlfall till svin och det blir extra tydligt mot slutet. Dave Wyndorf möter åter publiken för ett par extranummer. Mumlar om Sverige och skickar ut en stenhård sak i form av Union Carbide Productions klassiker Financial Declaration från debuten In The Air Tonight (1987). No one gives a fuck. Detta trots att Ebbot förmodligen hade varit lycklig som en valp. En stilig hommage, minst sagt. När sedan flanger-effekterna kickar in i den missanpassade singeln Negasonic Teenage Warhead är hjärnan någonstans vid Neptunus och den stelopererade geggan framför scenen är ännu ett ozonlager redo att försvinna.

Dave Wyndorf må vara mer ärrad veteran än viril rockstjärna, men hans tackling av stonerrock är fortfarande lika given som pasta mitt i vardagen och den här trippen en torsdag kväll får svettkörtlarna att jobba och hjärnan att ställa sig på stand-by. Monster Magnet har alltså återigen gjort sitt jobb.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA