x
Anna Ternheim: Cirkus, Stockholm

Anna Ternheim, Cirkus, Stockholm

Anna Ternheim: Cirkus, Stockholm

Recenserad av Lukas Lind | GAFFA

Det har gått hela fem år sedan förra plattan The Night Visitor. Anna Ternheim berättar för ett nära inpå fullsatt Cirkus hur glad hon för att vara ute på vägarna igen. Ja, det känns verkligen som att det är här hon hör hemma. Precis som den kringresande nomad hon från scen beskriver artister och musik som. Hon gör det så bra.

Konsertens inledning är hårresande och suggestiv. Gitarr med Ebow, ståbas och trumpet leder rakt in i nya plattans öppningsspår Hours. Glöm de svulstiga stråkar som präglar många av hennes inspelningar, för live är det rått och rockigt. Bitvis glömmer jag av att hon ens släppt ljuvt pockande plattan Somebody Outside, och får nästan för mig att jag står på någon rökig rockklubb i Berlin. Hennes tröja som gör att det ser ut som att hon har sleeves över armarna bidrar. Gitarrerna skriker sig hesa och Annas hår är matadoren som har svårt att tämja tjuren.

Den rockiga Anna Ternheim är fin, men framför allt är hon melankolins och stillhetens drottning. Konserten peakar något oerhört när hon sätter sig vid pianot och obesvärat men pricksäkert sjunger Shoreline. Det är både lite deppigt och rätt vackert att det fortfarande är covern på Broder Daniels låt som får publiken att skrika mest. Jag kan ju inte förneka att det är en av de absolut vackraste covers jag någonsin hört. 

En annan höjdpunkt är utan tvekan när alla instrumentalister släpper sina tillhyggen och flankerar Anna och hennes akustiska gitarr långt fram på scen. Tillsammans sjunger de sig fyrstämmigt igenom Summer Rain. Stämningen är cement-tät och lövtunn på samma gång. Ren magi. Jag kan tänka mig att vissa kanske hade velat höra lite fler låtar från nya skivan, men själv satt jag förnöjsamt nersjunken i fåtöljen och njöt av de äldre alstrena. 

Konserten alternerar imponerande mellan psykedeliskt tumult och Anna Ternheims röst till ett enstaka instrument. Och det är hennes röst som är den stora behållningen. Den är så självklar. Enda invändningen är kanske just de där kaotiska tillfällena när gitarrerna skriker lite väl mycket. 
Innan hon spelar nya plattans titelspår For The Young berättar hon hur hon gick och lyssnade på mastrarna av låten i New York, och hur hon kände igen känslan. Det kändes så bra. Känslan av tidlöshet. Och det är nog precis vad du är Anna Ternheim – tidlös. Precis som uppvärmaren Viktor säger, hon är sannerligen en av Sveriges bästa låtskrivare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA