x
Deafheaven: Debaser Medis, Stockholm

Deafheaven, Debaser Medis, Stockholm

Deafheaven: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

När musiker skapar sin konst på sätt som verkar söka efter nya dimensioner att utforska, nya världar att besöka för att hitta nya ljud och nya kombinationer av detsamma, möts de ofta också av en mängd estetiska och kreativa vägskäl: vilken av riktningarna som uppenbarat sig är rätt att följa, och finns det bara en rätt riktning eller går det att sprida sig ut mot flera? Ofantliga mängder exempel på att det säkra är det bästa att ta finns redan att inspireras av, eller snarare efterfölja för att det är säkrare och mindre riskfritt i en industri som redan är fylld av fallgropar. Att hålla sig inom ramarna är lättare, även fast det är svårt att ta sig in överhuvudtaget. Att följa etablerade mönster är bekvämare, även fast det är svårt att komma nära nog att se dem från första början. Att inte utmana strukturerna är enklare, trots att det är svårt att närma sig den punkt där den egna konsten kan anses vara en del av ramverket.

Den enkla vägen är alltså väldigt sällan en där korsandet av gränser och idéer, som öppnar för så många oerhörda konstnärliga möjligheter, så lätt och så ofta kan avfärdas som ingenting annat än opportunistiskt eller populistiskt. Dessa är inte val som känns särskilt självklara eller som det mest logiska att göra för ett ungt band med idéer som sträcker sig förbi ramarna de sägs behöva hålla sig inom. Men sex år in i karriären kvarstår de valen nästan som identifikationsmarkörer för Deafheaven och musiken de har skapat. De jobbar i princip helt ut med att föra samman oförenliga influenser, där stora shoegaze-ekande noise-ljudväggar möter intensivt thrash-riffande över blastbeats och Britpop-klinkande faller bort för omtumlande rock-crescendon. Så, när ljuden förenas är de pånyttfödda i en fullständigt ny kontext, de existerar plötsligt i nya sammanhang och strävar efter att bryta ner nya barriärer. Efter de stora vågorna av kraschande gitarrekon och cymbaler smattrandes över mullrande förödande snyggt trumspel på Sunbather vände sig Deafheaven inåt med det mer direkta och strömlinjeformade New Bermuda. Efter ett album tematiskt fokuserat på en till synes ouppnåelig dröm, om en välbärgad och vacker existens och den inre strid som skapat den drömmen på grund av ens egna tillkortakommanden, följde Deafheaven upp med att fråga sig själva om det de har uppnått överhuvudtaget kan få tomheten inombords att försvinna.

Tematik och estetik är det som hamnar i fokus även när Deafheaven spelar live eftersom spelningarna så ofta handlar mer om känsla och atmosfär än om någonting som faktiskt händer på scen: George Clarke rör sig mest medan han väser och dirigerar publiken liksom musiken med sina fingrar, Kerry McCoy och Shiv Mehra är upptagna med att allt som oftast se ner på sina gitarr och pedaler för att se till att musikens huvudingrediens sitter, Daniel Tracy slutar i princip aldrig att röra sig i och med att hans händer flyger över trummorna, och Stephen Clark ser lyckligt försvunnen ut när han med slutna ögon gungar medan han spelar bas. Intensiteten kommer mer från musiken än framträdandet överlag, det är upplagt för att locka in och knocka publiken med frontmannen som animerad medhjälpare men ingenting därutöver.

Det är tydligt att Deafheaven skulle kunna bredda upplevelserna de bjuder på live med lite enkla rörelser, eller mer livligt ljus och visuella ting för att ge ytterligare ge eld till deras redan så målande musik. Men, när 75 minuter har passerat och konserten spelats klart känns deras metod som självklar för hur bandet fungerar. För om Deafheaven har lyckats med något är det att framhäva hur deras musik är en omistlig krock av skönhet och förtvivlan, en kollektiv känsloyttring som klöser på väggarna lika ofta som det dukar under för att leva i ett limbo emellan de två så kraftfulla känslorna. Det är drömlikt och smärtsamt samtidigt. Det är ett möte av flera generationer gitarrdriven musik som litar på kraften som den har inom sig, som påverkat så många människors liv och förts vidare som familjeklenoder eller vandringspris. Och när det låter så bra som Deafheaven så ofta gör, rakt igenom två enastående album som Sunbather och New Bermuda samt hur dessa alster översätts till så gott som fullsatt konsert, behövs i princip ingenting annat för att lämna en konsertpublik nöjd och berörd.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA