x
Baroness: Kulturbolaget

Baroness, Kulturbolaget

Baroness: Kulturbolaget

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

(arkivbild)

Den 15de augusti 2012 kunde ha inneburit slutet för det proggiga sludgebandet från Georgia. Under en regnig natt i Bath föll deras turnébuss nio meter ner för en viadukt och resulterade i massor av brutna kroppsdelar, men tack och lov överlevde alla passagerare. Basist och trummis bröt ryggraden och byttes så småningom ut mot den nuvarande rytmsektionen som hämtades från Trans AM. Huruvida det har med skadorna att göra är inte offentligt, men i övrigt har olyckan inte lämnat några bestående men. Tvärtom resulterade återhämtningsprocessen och det psykiska bearbetandet i Baroness bästa album, och på påskdagen i Malmö är ett stöd kring John Dyer Baizleys vänsterarm det enda som skvallrar vad bandet varit med om.

Med tanke på hur viktig skivan och kanske framförallt dess texter verkar vara för frontmannen och enda originalmedlemmen John är det fullt förståeligt att majoriteten av kvällens material är hämtat från just Purple. Det faktum att halva bandet inte varit inblandat i några av de gamla albumen är säkert också en anledning till att det nya framförs i sin helhet. Att alla alster döpts efter färger blir ett fyndigt inslag när lokalen ska ljussättas, och Kulturbolagets intima scen badar för det mesta i lila. Grönt och gult förekommer, men endast en låt per album från Red Album och Blue Record får plats. Det känns som att bandet helt enkelt vill lämna den äldsta delen av sin karriär bakom sig.

Något som ingen bussolycka har kunnat ta ifrån John Baizley är hans energi. Adrenalinspruta, Red Bull, kokain, ADHD, eller ren och skär spelglädje? Vilken hans hemlighet än är så bör effekten vara något som de flesta rockmusiker avundas. Mellan låtarna lugnar han ner sig, säger inte så mycket och presenterar inte en enda låttitel. Men så fort ett nytt stycke går igång exploderar han i ett fyrverkeri av rent ös, en av Baroness största fördelar som liveband. Andregitarrist Peter Adams gör så gott han kan för att ligga på samma nivå, medan keyboardist och bassist Nick Jost mer ser ut att vara hämtad från en hippiefarm. Att han även hanterar tangenter live och att bandet på så sätt kan undvika backtracks är ett stort plus.

Så länge det inte fanns förhoppningar om mer gammalt material kan omöjligt någon besökare blivit besviken. Ett band som spelar den här typen av avancerad men ändå rak musik och klarar av att leverera den med den högsta av energinivåer är fullkomligt unikt. Avvägningen mellan enklare sing along, melankolin i låtar som Chlorine & Wine samt instrumentella andningspauser i dur i form av Green Theme och The Gnashing skapar dessutom en väl uttänkt dynamisk upplevelse. Baroness är det ultimata beviset på tesen "what doesn't kill you makes you stronger".


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA