x
Richmond Fontaine: Bryggarsalen, Stockholm

Richmond Fontaine, Bryggarsalen, Stockholm

Richmond Fontaine: Bryggarsalen, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Pressbild)

Enligt egen utsago är detta Richmond Fontaines sista turné och den färska You Can't Go Back If There's Nothing To Go Back To (2016) är den sista platta bandet spottar ur sig. Sades det. När frontmannen Willy Vlautin tackar publiken för tionde gången, mellan två låtar i slutet på spelningen, lyckas han haspla ur sig något om att de gärna kommer tillbaka igen. Det bringas aldrig någon klarhet i vad orden betyder, eller om det överhuvudtaget är ett uttalande som ska tas på allvar. Kanske är det bara av gammal publikfriande vana som dessa ord undslipper honom.

Mycket till band är det inte, det är bara Vlautin och gitarristen Dan Eccles. Utan visuell prakt och omsvep serverar herrarna på scen americanan till herrarna i publiken – det är mest män. Vlautin har iklätt sig en casual-modell på amerikansk skjorta. En sort som bara nätt och jämt för tankarna till finplagget skjorta. Och Eccles sportar det tidlösa funktionsplagget t-shirt. I vissa avseenden korresponderar de enkla plaggen och spartanska sceneriet med musiken och Vlautins berättande. Men, riktigt så enkelt är det inte. De raka, lakoniska och pricksäkra raderna av sorg och hopplöshet omtalar ett rikt berättaruniversum. Ett mångfacetterat sådant, trots att det egentligen är ständiga omtag på samma tematik.   

Vlautin har också odlat sin berättartalang som romanförfattare. Och vad det lidit har också berättandet i Richmond Fontaine blivit allt mer litterärt – det nådde något av sin kulmen på föregångaren, temaskivan The High Country (2011). Men går igen också på You Can't Go Back If There's Nothing To Go Back To. Som i hemkomstballaden I Got Off The Bus, med rader som mer eller mindre ringar in Vlautin och Richmond Fontaines hela konstnärskap: "I woke up to see a policeman standing over me/ I told him I didn't mean to run out on everything/ He said he didn't care as long as I got out of there." Den låten är lika fin på scen som på skiva.

Det går inte att komma ifrån att det alltid varit Vlautins texter som gjort Richmond Fontaine outstanding. Men att hans röst skulle vara vek och bandets musik americana av den välspelade med tråkiga sorten är inte heller sant. Det är musik som är skapad för historieberättande, därav dess karaktär. På senaste släppet görs den helt fulländat. Och den görs nästintill lika fulländat på scen. Sedan har bandet också kryddat med garagerock och pop, det förstnämnda bevisar de denna kväll med Lost In The Trees och 43. Det senare bevisar de med Post To Wire. Ofta är det de textmässigt starkaste låtarna som omsluts av den mest nedtonade, lena och okonstlade musiken.

Bandet utgår från Portland, men Vlautin är uppvuxen i Reno – platsen som är den berättelsebrunn han öser ur. De losers och fuck ups som fyller hans låtar förkroppsligar stadens historia. Från spel, dobbel och fest till faktisk, ekonomisk och symbolisk baksmälla. Men hur svekfulla och sopiga dessa skuggsideproletärer än är så är skildringarna alltid fyllda av en värme som egentligen inte borde finnas bland all kyla och alla misslyckanden. Vlautin förebrår dem aldrig. Han säger det rakt ut i ett mellansnack, bland flera matiga mellansnack som är lika sorgliga som roliga, "vissa människor måste man bara acceptera". Han berättar om en knarklangare han kände som ung, som behövde ett hederligt jobb vid ett tillfälle och bad Vlautin om hjälp. Första dagen bråkade langaren med chefen, andra dagen kom han för sent och tredje dagen satt han i fåtöljen när Vlautin kom för att hämta upp honom på morgonen. Han hade varit vaken hela natten och snortat koks.

Här finns inga förlösande "frihetsexplosioner" som hos Springsteen. Eller några textrader som gör upp för all den misär och ångest Richmond Fontaine skildrar. Något slags frälsning finns inte. Snarare får "man" och karaktärerna acceptera sitt öde. Någon bättre ciceron än Vlautin i denna resa kring botten är svår att tänka sig. Och det är om inte frälsning, så i alla fall en tröst. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA