x
A Place To Bury Strangers: Debaser Strand, Stockholm

A Place To Bury Strangers, Debaser Strand, Stockholm

A Place To Bury Strangers: Debaser Strand, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Allting med A Place To Bury Strangers verkar hänga ihop med silvertejp och ren vilja. Det är svårt att tänka sig ett band som är mer slitet och verkar bry sig mindre. Olivers gitarr ser ut sitta ihop av rent hopp bara, båda hornen är avslagna och kanterna är så trasiga att de börjat göra hål i hans t-shirt. Förstärkarna ser likadana ut och effektpedalerna ligger i högar på golvet medan bandet snubblar över de illa ihoprullade sladdarna. Scenens strålkastare används inte utan istället slänger medlemmarna ut några lampor på golvet.

Man skulle kunna säga att musiken är likadan men även om låtarna flera gånger riskerar att falla ihop som korthus så hålls de alltid ihop av den otroliga volymen och väggen av oljud som ligger som en jetmotor över lokalen. A Place To Bury Strangers verkar bara ha två lägen i livet, spela in skivor eller turnera. Om de överhuvudtaget har någonstans att bo så kan det inte vara ett ställe de spenderar speciellt mycket tid i. För detta är ett band som alltid är i ett nytt land och spelar. Vilket betyder att när de kommer såpass ofta så orkar inte alltid publiken komma och ikväll i Stockholm är det knappt halvfullt, ytterst beklagligt när vi snackar om världens bästa liveband.

De öppnar stenhårt med Alone och redan från början blinkar stroben och röken ligger så tung att man under stora delar av låten knappt ser bandet. Sedan kommer överraskningen: redan som andra låt slänger de in den obligatoriska avslutaren I Lived My Life To Stand In The Shadow Of Your Heart. Oliver sliter av sig gitarren och ligger på golvet och rattar med effekterna medan Dion hamrar fram den distade basen medan den nya trummisen John Fedowitz från Skywave/Ceremony dundrar på för allt vad trummorna håller. Instrument flyger över scenen och bandet är i grym form och det känns som att volymen sakta höjs för varje låt.

Därefter byter de instrument för en låt och Dion följer upp med att sjunga Revenge. Inte en endaste gång tappar de i varken intensitet eller aggressivitet, det är fortfarande hårt som kryptonit och lika kompromisslöst. Och även den här gången försvinner de efter tag ut i publiken för att i mitten med hjälp av trummaskin, effekter, världens mest överdistade bas och diverse utslängda laserlampor skapa elektroniska låtar på golvet. Nu känns det dock som mer färdiga låtar medan de förra gången verkade skapa i ögonblicket. Under de tre låtar de kör mitt i publiken lyckas de få till ett helt livsfarligt sväng för att mitt i alltsammans klättra upp på scenen igen och fortsätta konserten som att ingenting hänt.

Bandet drar på med ännu mer rök och en väldigt tung Deeper för att sen låta stroben härja vilt, pumpa ut ännu mer rök och ge oss en avslutning med Dead Beat och We've Come So Far som troligtvis är det bästa man kan se på en scen i år.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA