x
Håkan Hellström: 1974

,

Håkan Hellström: 1974

Recenserad av Emma Rastbäck | GAFFA

"Du är rätt wicked men rar" sjunger Håkan Hellström i Brinner In The Shit på sin nya EP 1974. Det är en träffande sammanfattning av både honom som artist och hans nya alster.

Håkan har ofta anklagats för musikaliska stölder, men det är inte stöld det handlar om. Det är hyllningar, och 1974 är inget undantag. Han plockar friskt bland gitarrljud, melodier och körer från allt som är bra som fallit i glömska, och sedan sätter han ihop det på ett helt nytt sätt och ger det nytt liv. Som på avslutande Lämna Mig Inte I Det Här Skicket där The Police möter Dave Berry och ett schlagerpiano, och samtidigt är det polerat och tillrättalagt och andas vit smoking och dansgolv. Det låter helt orimligt, men det går och det är bra.

Precis lika varsamt har han plockat ut russinen ur kakan för att baka ihop Brinner In The Shit, samtidigt som den är så mycket mörkare. Från basen i introt och de skitiga gitarrerna som ju längre låten går byggs på med piano, blås, en skenande soulkör, och du har plötsligt kort skinnjacka, utsvängda byxor och befinner dig i 70-talets New York.

Det är få som med äran i behåll kan kasta sig lika lätt mellan 60-talsstråkar à la Scott Walker; Curegitarrer och fläskig arenarock utan att kallas för spretiga och okoncentrerade, men för Håkan Hellström har det nästan blivit ett signum. Tidigare har det varit mellan album han gjort sådana halsbrytande språng, men nu gör han det mellan låtar på en och samma EP, och han gör det riktigt, riktigt bra.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA