x
Maria: Succession

Maria
Succession

Från Sahara Hotnights till förlamande solotripp.

GAFFA

Download / Woah Dad!
Utgivning D. 2016.04.29
Recenserad av
Kristofer Hadodo

Förväntar man sig något lika snärtigt som en gång Sahara Hotnights i dansanta rocknumret Quite A Feeling står det inte att finna på Succession. Solotrippen handlar snarare om att återskapa ett 4AD-präglat 90-tal då skivfacken var märkta med lo-fi och namn som Belly, Lush och Throwing Muses.

Följaktligen är materialet lågmält och konturerna suddiga. Låtarna kan liknas med de yttersta ringarna på vattnet när någon kastat macka, en bra bit ut från strandkanten. Dessutom ligger sången alltför ofta oförtjänt långt bak i ljudbilden, inte sällan med osköna effekter som eko och dist. Trots att alla vet att Maria Andersson har stämband som kan vibrera distinkt, hårt och högt.

Inte bara ansatsen är blygsam. Det samma gäller omfånget. Succession är över på 28 minuter. I Domino och den aktuella singeln Birches rycks man gärna med av charmen, värmen och närvaron; här finns det härligt pulserande basgångar och smarta melodier. Men i ödesmättade spår som The Girl Who Loved Islands och Lift Me Up känns Maria närmast förlamad. Ett tillstånd som dessvärre smittar av sig.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA