x
Spiritual Beggars: Göta Källare, Stockholm

Spiritual Beggars, Göta Källare, Stockholm

Spiritual Beggars: Göta Källare, Stockholm

Recenserad av Anders Fridh | GAFFA

När Spiritual Beggars spelade på Hultsfred år 2000 stod bandet på randen till ett större genombrott. Ad Astra hade utvecklat det fylligare soundet från Mantra III och bandets sound låg i tiden; den klassiska rocken hade fått en pånyttfödelse, bland annat i och med Iron Maidens återförening. Spiritual Beggars kom också att vara förband till Iron Maiden senare samma sommar.

Men när bandet gick skilda vägar med originalsångaren Christian "Spice" Sjöstrand kort därefter så försvann lite av magin. Bandledaren Michael Amott fokuserade på Arch Enemy och Spiritual Beggars blev ett renodlat sidoprojekt. Bandet har därefter gjort comeback med ojämna mellanrum. När Apollo Papathanasio rekryterades som sångare 2010 var det en smygande nystart, men det är först med purfärska Sunrise To Sundown som Spiritual Beggars åter nosar på den retrodoftande rockhimlen igen. Den himmel där Jon Lord står bakom sin kära hammondorgel och Ronnie James Dio sköter sången.

Vi skriver 2016 och när nu Spiritual Beggars gör en mindre Sverigeturné med tre spelningar så är det första gången på svensk mark sen den där Hultsfredssommaren för 16 år sen. Det märks på Göta Källares publik att det handlar om klassisk hårdrock á la Deep Purple med ett antal år på nacken. 90 procent är svartklädda snubbar på 35 plus. En svårflörtad publik med armarna i kors, och bandet har inte direkt allsångsmaterial att jobba med. Apollo Papathanasio har gjort tre skivor med bandet, men sliter med att väcka lokalen, trots att det är sent en lördagkväll. Sångaren har en urkraft till röst som minner om David Coverdale, och som passar Spiritual Beggars material som hand i handsken. Men hans scenframträdande känns lite vilset. Det väcker återigen frågan vad en hårdrocksvokalist utan instrument egentligen ska göra av sig själv under långa instrumentala partier. Gå av scenen? Plocka upp tamburinen? Klädbyten? Kanske kunde några urspejsade animationer med inspiration från bandets psykedeliska omslag lyft det visuella.

Sångaren jobbar i alla fall igång publiken med beprövade call and response-övningar, men det känns lätt pliktskyldigt. Det gör också det obligatoriska och tyvärr rätt meningslösa trumsolot från Ludwig Witt. Witt är i övrigt en utmärkt trummis som bidrar till att skapa välbehövlig dynamik till bandets framträdande.

Kvällens setlist är ett kalejdoskop över bandets långa karriär. Urvalet är mestadels gott; här samsas öppningsbrakaren Left Brain Ambassadors och doomiga Young Man, Old Soul med nyare hits i form av Turn The Tide och Wise As A Serpent. Det nya materialet levereras med större övertygelse än kvarlevorna från Spice-tiden. Det gamla stonerriffmonstret Euphoria, fortfarande bandets odiskutabla höjdpunkt, städas av tidigt medan Dark Light Child från senaste skivan är episk och fängslande live. Lonely Freedom likaså. Papathanasio verkar trivas bättre med "sina" låtar, vilket såklart är förståeligt. Det är sympatiskt att bandet inte vill leva på sina gamla meriter.  

Michael Amott då? Gitarristen är ingen Janick Gers på scenen, men levererar sina karaktäristiskt glidande Flying V-solon. Vi får höra det melankoliska mellanspelet i Wonderful World, kanske Amotts främsta, fint understödd av Per Wibergs fylliga hammondorgel-mattor. Det känns stabilt och tryggt, men inte omvälvande. För det krävs en publik som vill dansa och någon som kan leda an med fast hand. Spiritual Beggars anno 2016 har gjort sin bästa skiva på 16 år men sliter lite med att förmedla den magin live.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA