x
Refused: Nobelberget, Stockholm

Refused, Nobelberget, Stockholm

Refused: Nobelberget, Stockholm

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

Oavsett hur fruktsam en långlivad karriär har varit kan det ofta vara svårt att, med många år innehållande ännu fler upplevelser bakom sig, hitta nya som driver en framåt. Detta gäller givevis inom alla möjliga branscher och yrken så det är inte särskilt anmärkningsvärt att det även existerar, på relativt likartat sätt, inom konsten och musiken: uttrycket behöver utvecklas för att fortsätta vara tillfredsställande, resultatet av ens slit behöver utvecklas för att fortsätta vara lockande, helheten behöver kunna bjuda på överraskningar och nya erfarenheter oavsett hur stora eller små för att hålla elden vid liv. Därför förändras musikers intressen och influenser ofta från album till album, deras förändringar som människor syns i deras förändringar som musiker, och det förlängs när de ska ut i världen för att framföra musiken. När något i detta stora hela inte funkar kan karriären spårar ur, eller går i stiltje, eller fullständigt stannar av, och vice versa när det går precis som önskat.

Refused hann se och känna mycket under sina mest produktiva år, mellan grundandet i 1991 och uppbrottet i 1998. När bandet återförenades i 2012 var de redo att personligen ta emot alla hyllningar som östs över idéerna och musiken under åren medlemmarna sysslade med annat, som förbisågs så gott som fullständigt när de väl var aktiva och skrek sig hesa. När det globala ärevarvet var över fann sig Refused i en kreativ plats där nya utmaningar började synas i horisonten. Och turnén Refused är ute på just nu, där de byter mellan att vara huvudakt och förband över flera kontinenter, är av det slag som de inte tagit del av tillsammans på nästan 20 år; 2012 kunde Refused spänna musklerna för att visa vilken kraft världen gick miste om när This Just Might Be... the Truth och Songs to Fan the Flames of Discontent och The Shape of Punk to Come inte uppmärksammades tillräckligt - 2016 gör Refused detsamma, men har hela tiden i åtanke hur deras första album på 17 år blir mottaget och passar in.

Om det var annorlunda och spännande att överhuvudtaget veta att Freedom, ett helt nytt album av Refused, skulle släppas är det likartat att se ett Refused som nu, 18 år efter att bandet slutade spela tillsammans och 25 år sedan det startades, jobbar för att få ihop alla deras spretiga grepp i en konsertlokal. Framför tre stora dukar som backdrop, som bara skiftar färg och blinkar som stroboskop, står 2016 års upplaga av Refused och ser lika spelsugna ut som de var på återföreningsturnén. Framför vad som känns som ett fullsatt Nobelberget rullar de ut den fascinerande thrash-inspirerade hardcore som karriärens början rotade sig i, den progressiva experimentlusta som vävde in allt bandet kände för att ta tag i därefter, den framåtsträvande rock som de skapar idag. Det är en blandning som fascinerar, som borde skava mer än den gör men som växer i sällskap av de olika uttryck Refused valt, som blir bättre tack vare bandets oerhörda skärpa, som också avslöjar att deras musik blivit mer teknisk och komplicerad genom åren.

Rakt igenom sina 80 minuter på scen känns det som att Refused inte gjort annat än längtat efter att få vara just Refused igen. Efter återföreningen ledde vidare till ett vanligare bandliv förklarade bandmedlemmarna, lika mycket för världen som för sig själva, vikten av att inte bara ses och kännas som en nostalgiakt. Det var och är viktigt för bandet att Freedom agerade just som en frihet från de känslorna, att bana väg för det nya utan att förlora det som gjorde de så speciella från första början. Live märks det tydligast: när det låter lite dovt och kvävt spelar bandet ännu mer sammansvetsat, riffen och baslinjerna knorrar ännu mer och trummorna hamrar ännu tyngre, och när publiken inte tänds till den nivå bandet önskar spelar de hårdare, sången får ännu vassare tänder, skriken blir mer bitska.

Refused är ett annorlunda rockband idag. De är kanske inte särskilt nära den hardcore och metal de älskar men spelar det fortfarande snyggt och intensivt. De är kanske närmre ett renare experimenterande som överskrider ramar, på det sätt som de alltid gjort. De berättar gärna om vikten att inte falla för rådande populism och politiskt driven rädsla, om att patriarkatet och polisstaten bör krossas. Och de är fortfarande en njutning att uppleva live.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA