x
Manic Street Preachers: Münchenbryggeriet, Stockholm

Manic Street Preachers, Münchenbryggeriet, Stockholm

Manic Street Preachers: Münchenbryggeriet, Stockholm

Recenserad av Tommy Juto | GAFFA

Nicky Wire äntrar scenen iförd guldkavaj, flärdfulla solglasögon och semi-passé knullrufsfrisyr. Bradfield bär stilig svart skjorta och pratar om Albert Camus. En gråsprängd Sean Moore bankar skinn som aldrig förr. Åldrande rockstjärnor som accepterar sin ålder men inte känner sig gamla. Ungefär som deras fans.

Everything Must Go var ett förträffligt album när det gavs ut 1996, och idag är det fortfarande lika förträffligt, i stort sett bestående av tolv singlar. Tolv eldklot skjuts ut från scenen mot en extatisk publik som med hjälp av barnvakten har kunnat fly från familjelivet för en nostalgikväll. Tjugo år är ändå tjugo år. Men vad spelar det för roll när musiken är tidlös? Något jag gillar med walesarna är kontrasterna. Hur de gick från pretentiösa slynglar som spelade literär sleazerock till mogna grubblare och sofistikerad Phillysoulrock på fyra album var remarkabel, men föll sig kanske på sorgligast möjliga vis naturligt i kölvattnet av Richey Edwards försvinnande.

Hits-segmentet som följer efter jubilarens halva är ett hopkok av nyare och äldre material och oavsett vad som inkluderas kommer det alltid att vara något som fattas. Personligen hade jag hellre hört exempelvis Slash 'N' Burn, Little Baby Nothing eller La Tristesse Durera(Scream To A Sigh) istället för banala Your Love Alone Is Not Enough, men det är ju jag det. De största framförs dock, som Motorcycle Emptiness där James Dean Bradfield inte ens gör någon ansats till att sjunga refrängen utan överlåter den sysslan helt till publiken.

En annan sak jag alltid gillat med Manics jämfört med många av deras samtida band är annars att de hade en sångare. En riktig sångare, en sådan som kunde växla om från mjuk och beskedlig till maximum overdrive på en nanosekund, en sådan vars övre register låg en halv oktav ovanför alla andras. James Dean Bradfield är fortfarande den sångaren och det är en njutning varje gång han fläskar på, som i varannat "I love you all the same" i You Stole The Sun From My Heart.

Scenen lyser röd i inledningen av avslutande If You Tolerate This… men jag kan jag inte längre se Bradfield när han överflödigt – tjugo år har som sagt ändå flutit förbi – uppmanar oss att gå hem och göra barn. Eller jo, jag kan skymta honom. I ungefär 600 upplagor, i skogen av folks upphissade, filmande telefoner, som om de dokumenterade deras livs sista konsertupplevelse. Kanske ska man vara glad att det inte var värre. Det kunde ju ha varit surfplattor. Halvvägs in i låten orkar endast de som gymmat flitigast hålla kvar armarna i luften och det är då jag ser honom. En ensam kille som står där och vajar varsamt med en tändare. Old school i ordets vackraste innebörd.

Jag vill bara gå och ge honom en stor björnkram, men en framrusande flock av mobilnarkomaner har ställt in siktet mot sina ytterkläder och på vägen måste ju Instagram få bevittna vilken lysande konsert vi varit på. Där är jag och dom någorlunda överens, men ibland önskar man att vi som var där var lika tidlösa som den livs levande musik vi just upplevt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA