x
Damien Jurado: Pustervik, Göteborg

Damien Jurado, Pustervik, Göteborg

Damien Jurado: Pustervik, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Damien Jurado hade egentligen allt för att sticka ut ur den överbreda massan av singer-songwriters. Han hade rösten, han hade låtarna, han hade texterna och han hade den vresiga uppsynen. Blicken som faktiskt kändes äkta och fick lyssnaren att nicka till och inse allvaret. Nu bör jag fan lyssna, annars …

Men så kom den här Seattle-sonen i kontakt med Richard Swift och ut rullade en album-trilogi av sällan skådat slag. Som lyfte artisten än mer. Inledande Maroqopa satte standarden och påföljande Brothers And Sisters Of The Eternal Son samt den väldigt aktuella Visions Of Us On The Land bevisade att Damien Jurado var på helt rätt väg. Med dessa tre verk togs det flera steg in i det överkulörta hålet av psychedelika. Och det var en match made in hela havet stormar.

När han åter står på Pusterviks scen är det som att det där stormande havet skakas om ännu en gång och effekterna tar överhanden. Tänk en annars så detaljrik snöglob som skakas om och kvar blir bara snö, snö och en och annan hagelskur. Den på många sätt geniala inledningen med Nothing Is The News trycks ner med nästan kopiöst mycket reverb och blir närmast en dub-smörja. Ljudavsnitten kastas om och Jurados ack så väna röst försvinner in i röken. I vanliga fall är jag en vän av allt som spejsas ut, men när det i det här fallet handlar om en person med så stark grundkvalitet försvinner det vackra på vägen.

Det må vara en kortare del i det hela, men likväl är det inledningen och så länge Jurados vän till höger, keyboardisten, får fritt utrymme att gå loss helt med ekot försvinner känslorna på vägen. Det är först när Silver Timothy tar vid som bandet får grepp om ljudbilden och effekterna håller rimliga nivåer.

Sedan går det sin gilla gång. Damien Jurado vinner på sin innerlighet, sin koncentrerade framtoning och bakom sig har han en batterist som borde få alla trumjobb i världen.

Bäst och mest intimt blir det emellertid när herr Jurado sitter ensam på scen med sin musik. Då det bara är hans röst och gitarren. Det må låta tradigt i text – en traditionalists bekännelser – men i den här skruden verkar han trivas som bäst. Han behöver inte ställa sig på sin lilla stol och kasta sin gitarr (vilket han faktiskt gör), han behöver inte ens hålla några mellansnack om sin gamla Volvo eller om snön som faller i april, det räcker att han är den han är och låter musiken tala. 

Avslutningen är tillbakalutad, som att den inledande nervositeten har försvunnit med reverben. Damien Jurado släpper dock aldrig direkt garden. Inte ens när han på slutet ger oss den helt otroliga och avskalade Kola, samt Plains To Crash och spänningen hålls så sett vid liv genom hela konserten. Med denna encore känns det också som att cirkeln sluts, Jurado har tagit sin psykedeliska vända och återvänt till kärnan och kvällen blir till något värt att minnas.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA