x
Dixie Chicks: Hovet, Stockholm

Dixie Chicks, Hovet, Stockholm

Dixie Chicks: Hovet, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Vi kan slå fast det på en gång: Hovet är en kass arena för musik. Särskilt sådan musik som inte är av det fläskigare slaget med tillhörande biffig scenshow. Jag har sett både Slipknot och In Flames göra feta och dugliga spelningar i Johanneshovs Isstadion. Men det är svårare när uttrycket är något … blygsammare.

Alldeles blygsamma är dock inte Dixie Chicks. De har en del maffiga, radiorockigt tilltagna stycken som gör sig lika bra i bilar på motorvägar genom de amerikanska vidderna, som i större arenor – de har också ett band med sig som gärna ger låtarna rejält "amerikansk" fläskighet. Men, som sagt, Hovet är inte en sådan arena. Utöver att det ofta låter som att Natalie Maines står och skriker i en hockeylada – vilket också är nästan just det hon gör – så lider stämningen av de många nakna ytorna av upplyst och död betong. Annars är ju Maines starka och riviga röst mycket av behållningen med trion.

Något nytt material har de inte med sig. Det blir en kväll av greatest hits. En kväll av country, bluegrass och honky-tonk i mainstream-tappning. Och en kväll på jobbet.

Dixie Chicks karriär gjorde halt när Maines kritiserade George W Bush och invasionen av Irak från en Londonscen 2003. Det var givetvis för mycket för den stockkonservativa delen av countryvärlden. Countrystationer slutade spela deras musik. Hatet och mordhoten kom som på beställning. Ett klassiskt drev, med tillhörande vidrigheter som snarare är regel än undantag när det kommer till kvinnor som uttrycker något. Till att börja med hade Irak ingenting med 9/11 att göra, och inte heller några massförstörelsevapen. Och vad som hände sedan vet vi ju alla: IS och än mer terror. Varken sanning, verklighet eller analys är beståndsdelar inom den sexistiska, chauvinistiska och republikanska populismen. Men det skulle ju handla om musik detta: i efterdyningarna av drevet mot bandet, som drabbade alla tre i allmänhet och Maines i synnerhet, formades Taking The Long Way (2006), en av bandets bästa skivor.

Det är också den kontexten låten Not Ready To Make Nice ska tolkas. Nog är det en kompetent revanschlåt, men det är en ganska basic låt av i huvudsak akustisk gitarr och stråkar. I ljuset av tidigare händelser växer den ut till historia och storstilad upprättelse. Det är givetvis också den låten, som spelas i slutet, som får publiken att ställa sig upp och jubla som allra mest.

Trion har en förmåga att kunna sammanfoga Natalie Maines sång, Emily Robinsons banjo och Martie Maguires fiol på ett sätt som gör lättlyssnad country, men ändå bibehåller en värdighet som inte alltid är förunnad genrens populäraste musik. Gruppen är också i mångt och mycket ett coverband, från de många lyckade Patty Griffin-versionerna till den smått fantastiska Bob Dylan-covern Mississippi, till Fleetwood Mac-låten Landslide och, efter Princes bortgång förra veckan, denna kväll: Nothing Compares 2 U. Ingen slår ju Stevie Nicks på fingrarna och Sinéad O’Connors tolkning av Prince Rogers Nelsons det-är-slut-låt är de facto en av världens bästa poplåtar. Men Dixie Chicks lyckas ge dem samtliga sin egen countrytouch och göra dem rättvisa på ett sätt som rättfärdigar dessa coverversioners existens.

Någon väl tilltagen scenshow är det inte. Musiken talar. Men en stor videoskärm längst bak på scenen visar diverse filmer, bland annat en Sin City-inspirerad biljakt med medlemmarna när gruppens Ace Of Spades-cover ljuder i högtalarna under ett klädbyte. Också naturbilder med låtens text finurligt inpassad i bilderna – lyxig karaoke – under den präktiga Easy Silence. För det är präktigt ibland. Som med mycket av den country som är avpassad för de större massorna förekommer det ibland lyrik som om den läses framstår som ett frosseri i klyschor. Men som sväljs ned med hull och hår innesluten i genrens obligatoriska musikaliska beståndsdelar.  

Det är också småputtrigt emellanåt och det känns som, ja, en dag på jobbet för trion. Men det spelar ingen roll när låtar som Goodbye Earl, bandets eget SCUM-manifest, och den frihetstörstande, lätta popcountryn i Wide Open Spaces stänks av med all professionalitet man kan önska.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA