x
Tindersticks: Södra Teatern, Stockholm

Tindersticks, Södra Teatern, Stockholm

Tindersticks: Södra Teatern, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

Nottinghams dystraste kvistar vandrar in till tonerna av bandets cover på Bronislaw Kapers Follow Me. Originalet ingick i filmen Myteriet på Bounty (1962). Tindersticks musik har från första början varit av sådant slag att den sträckt sig mot tiden som föregick 1962. När de bildades, 1992, var det ju tiden efter 1962 som var den historiska referensen för de britpopgrupper som poppade upp som mögelsvampar i heltäckningsmattorna. Med sin gitarrdrivna pop och rock.

Tindersticks höll sig istället med stråkar, maklighet och arrangemang som var antitesen till, säg, Oasis direkta, in-your-face poprock. Sedan var det och är det ju Stuart Staples säregna röst. En viskande, mumlande, bråddjup baryton, som fört och för fram de tungt vemodiga texterna. Ibland en röst med sådan kraftfull resonans att det låter som att han sjunger ned i en toalettstol – ska tolkas i ”akustik”-termer och inte ”metaforiskt”.

Staples röst går igen hos sådana som The Nationals Matt Berninger och Antony Hegarty. The National står dock med fötterna förhållandevis stadigt i rocken och lever utöver mycket annat på Bryan Devendorfs pregnanta trumspel. Och Antony har en fallenhet för det teatrala och dramatiska. Tindersticks står istället i något slags jazzpop och lätt avantgardistiska rockbyggen, vilket ibland gör fantastiska låtar, men nästan lika ofta landar i en närmast oformlig massa av ljud som mest flyter runt i rummet.

Tindersticks har en beundransvärt stringent musikalisk form. De viker inte av från huvudspåret ens när det är basfunkigt i Were We Once Lovers? Men live gör bristen på ”vanlig” popmusikalisk framåtrörelse att det blir ganska tråkigt. Missförstå mig inte, Staples med vänner kan på skiva vara orsak till bottenlös omvälvning. Men på Södra Teaterns scen blir det stundtals nästan bara trist. Det är ett gäng i mörka kavajer och byxor, som trakterar instrumenten varsamt, som en bibliotekarie skulle bläddra i Silverbibeln – jävligt försiktigt. Det är ett sotto voce-stämningsläge rätt igenom, som inte riktigt förslår när det kommer till levande musikalisk underhållning.

Det är först knappt halvvägs in som det byggs upp lite energi, när de spelar den nästan tio år gamla och eleganta Boobar Come Back To Me. Annars är det generöst med låtar från The Waiting Room (2016), men även ett fint urplock som sträcker sig hela vägen tillbaka till det andra självbetitlade albumet från 1995. Tindersticks har i vissa perioder varit lite mer soulsvängiga, men också det på det där sävliga sättet som är deras signum. Nu ligger tyngdpunkten på ett slags ”suave”-pop, harmonisk men sprött ljum. Det är när Staples verkligen tar i med den kraft han har i sin röst som ljumheten bryts, men tyvärr väljer han alltför ofta att sjunga i skägget.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA