x
Roky Erickson: Kulturbolaget, Malmö

Roky Erickson, Kulturbolaget, Malmö

Roky Erickson: Kulturbolaget, Malmö

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Det finns två sätt att se på det här med att gråhåriga, utslitna rockmusiker från fornstora dar flänger runt på gamla meriter med dropp och syrgas nära till hands bakom scenen. För vissa känns det löjligt, pinsamt, och befäster kanske bara dessa människors envisa uppfattning om att det var bättre förr. Å andra sidan är det ju en fantastisk chans att komma så nära dessa legendariska artister som det överhuvudtaget är möjligt idag. Mina föräldrar var knappt födda när 13th Floor Elevators hade sin storhetstid, och då ser jag hellre frontmannen 68 år gammal än att aldrig få chansen innan det är för sent. Med mig på min sida har jag hårdrockare, möllanhipsters, pensionärer och diverse mellanting som tagit sig till Kulturbolaget för att se legendaren Roky Erickson framföra stycken från sin karriär med just 13th Floor Elevators. Han är uppbackad av The Hounds Of Baskerville, mer än uppbackad ska det visa sig.

Det är ren och skär elakhet att anklaga Roky för att inte vara på topp 2016. Det omfattande bruket av psykedelika har säkert gjort sitt, men framför allt brutal behandling av myndigheter i form av elchocker och tvångsmedicinering för att inte tala om schizofreni är tillräckligt för att bryta ner vem som helst. Det sägs att han sedan 50-årsåldern fått betydligt bättre behandling, men oavsett verkar alla påfrestningar tagit honom väldigt hårt i slutändan. Därför känns det väldigt generöst att fortsätta upprätthålla minnet av 60-talets psychlegender och vördnaden inför Roky Erickson är stor.

Låtarna som bjuds är naturligtvis fantastiska, jugen är på plats och att rösten inte håller fullt ut är helt okej. Det påminner faktiskt om inspelningarna, de låter ju trots allt som om de blivit upptagna med en plåtburk genom tarmkanalen på en get och däri finner vi mycket av charmen. Som möjlighet och upplevelse betraktat är det underhållande, och klart godkänt för att vara en gubbe på 160 kilo sittandes på en pall. Men det är fortfarande en gubbe på 160 kilo sittandes på en pall. Uppbackad av ett coverband. Som enskild konsert betraktat är det själlöst och precis över gränsen till njutbart, trots publikens glada bifall i Rollercoaster och I’ve Got Levitation. Jag trivs men blir förbryllad över hur jag ska förhålla mig till uppträdandet.

Vad ska han med ett notställ till? Varför turas bandet om att föra mellansnacket, varför säger han ingenting? De unga musikerna styr och ställer så mycket att det nästan känns som att de kontrollerar huvudpersonens dagsform. De hjälper honom av pallen, ger honom hans plektrum och bestämmer säkert att vi till skillnad från norrmännen blir utan Night Of The Vampire. Tur är kanske det, när det är dags för extranummer från Rokys solokarriär blandar han ihop verserna och släpper till slut gitarren helt i If You Have Ghosts. Nu är det kanske dags för välförtjänt vila från turnerandet de sista åren. En vända till och Roky Erickson lär inte få godkänt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA