x
Timbuktu & Damn!: Gröna Lund, Stockholm

Timbuktu & Damn!, Gröna Lund, Stockholm

Timbuktu & Damn!: Gröna Lund, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Nog är det passande att det är Timbuktu och Damn! som inleder Gröna Lunds konsertsäsong, och också firar in sommaren. För sommaren är här, och är inte temperaturen och solen bevis nog så har också myndigheterna proklamerat att så är fallet (källa: SMHI).

Det ligger nämligen något väldigt somrigt inneboende i Timbuktus musik, särskilt när också Damn! går loss på sitt allra ska:igaste, souligaste och jazzigaste manér. Nu ska inte Timbuktus musikaliska gärning förminskas till något slags ”sommar-reggae” eller ”Peps Persson-pop”, men att han och sommaren funkar som ler och långhalm går inte att förneka.

För Livet Till Döden (2015) var inte en platta av enbart lust och skoj. Det var dans och allvar, i fin samklang. Det blir generöst med låtar från den skivan. Denna spelning är också Timbuktu och Damn!:s första för sommaren. Och trots att han säger att han ska lämna politiken (och allvaret får man anta) därhän så blir det bland annat ett hyllningssnack till Tess Asplund – i dessa dagar betraktas inte längre sådant som självklarheter, utan politiska utspel. Allt är dock paketerat i ett slags slipat lättsinne. Egentligen är det ju inte alls lättsinne, det är ord av äkthet och ärlighet, och ett storband med gedigen bredd och musikalitet. Men glädjen, Timbuktus dansmoves och den förmenta stämningen av musikalisk laglöshet gör att man luras. Och det är väl det som är poängen.

Några premiärnerver syns inte. Timbuktu är samma publiktämjare och charmör som vanligt. Han bjuder mer spännande, mer fylliga och mer mångsidiga versioner av låtarna. Bland annat en Annie Leibovitz som körd genom ett 8-bitarssystem och därefter försedd med blås. En housemullrande Spring som mullrar extra tungt live. Och ett covermedley av Prince-låtar, på svenska (!).

Sedan förses festen ibland med alltför mycket fånerier. Ett överdåd av spex. Och hitsen, de som ofrånkomligt måste spelas, som till exempel Alla Vill Till Himlen Men Ingen Vill Dö, känns nästan som utnötta reklamjinglar så ofta som man hört dem vid det här laget. Men dessa anmärkningar är petitesser i sammanhanget. En tribut till sommaren, ordsmideriet och spellusten ska inte tyngas av någon jäkla neggighet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA