x
David Ramirez: Bryggarsalen, Stockholm

David Ramirez, Bryggarsalen, Stockholm

David Ramirez: Bryggarsalen, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Att USA är ett kontrasternas land, det är sen gammalt. Allt eller inget. Vinnare och förlorare. Heaven and hell. I Texas-bördige singer-songwritern David Ramirez musikaliska värld går den tydligaste skiljelinjen förenklat uttryckt mellan nattvard och kokain. Mellan religion och kemiskt inducerat rus. Och, som så ofta, är det ett historieberättande som också rör sig kring sådant som att driva vind för våg och leva ur hand i mun.

I hans konstnärskap och också denna kväll är det mesta nästan som vanligt när det kommer till den genre som kallas americana. Här raseras inga musikaliska murar. Här forceras inga kulturella föreställningar. Men Ramirez behärskar det så kallade hantverket. Och han besitter en låtskrivartalang som påminner om Jason Isbell – men inte riktigt når upp till samma nivåer.

Han pratar också om det där hantverket. Berättar att han fick smak för möjlig berömmelse och tappade bort sig på vägen. Senaste skivsläppet Fables (2016) är en återerövring av den känsla som en gång fick honom att satsa på musiken. Särskilt låten New Way Of Living, där en rörmokare och hobbymusikant får honom att återupptäcka kärleken till musiken, som sådan. Utan det där med fame and fortune. Här navigerar han också återigen mellan ytterligheter och motsatspar: ”Blue collar artist, white collar entitlement.”.

Svenskarna, eller specifikt Stockholmsborna, verkar dock inte ha tagit till sig Austin-sonen. Bryggarsalen innehåller färre förtappade själar än vad som ryms i en mindre buss. Det är inget som tycks nedslå Ramirez, han kör sitt avskalade set lika vant och passionerat som vore det framför 2000 personer. Med rakt, akustiskt gitarrspel och en själfylld röst ger han varenda låt kraft och dynamik nog att om inte spränga så i alla fall tänja sina sina ursprungliga americana-gränser.

Han har också ett uppfriskande drag av förbittring. Antingen han brottas med skivindustrin eller ger uttryck för sitt kluvna förhållande till människor och musikpubliken. I bland annat The Forgiven framkommer ambivalensen inför åhörarna: ”They love me for being honest/ They love me for being myself/ But the minute I mention Jesus/ They want me to go to Hell”. En ”troende”-tematik som också Jonathan Johansson behandlat i Midsommarkransen Baby.

Det är väl där han urskiljer sig mest Ramirez. Visst har han en stark röst, men det är i textförfattandet han sticker ut. Han skyggar inte för misslyckanden, besvikelser och nedriga tankar. Och han lyckas stundom gå bortom de manér och klichéer som förknippas med genren. Nästan spränga gränserna.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA