x
Nicole Sabouné - Stora Teatern, Göteborg

Nicole Sabouné, Stora Teatern, Göteborg

Nicole Sabouné - Stora Teatern, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

(Arkivbild)

Två smått surrealistiska intryck etsar sig fast från den här kvällen. 1: Det faktum att solen steker sönder göteborgarna precis utanför Storan och att det bara några hundra meter ifrån den här lokalen spelas stompig AW-musik av nån härlig trubadur medan vi andra går in i operalik bunker för att ta del av depressiv postpunk/goth. 2: Vi får den här innerliga, mörka ibland väldigt dystra musiken till oss sittande. Och det är både till sin för- och nackdel. Vi återkommer till det.

När Nicole Sabouné gick vidare från debuten Must Exist föll hon ner i rätt hål och hamnade i det där avgrundsdjupa mörkret som passar henne bäst. Debuten är givetvis bra, framför allt hittig, men saknar uppföljaren Mimans totala skärpa. Och det gör sig än mer tydligare live. Både Unseen Footage From A Forthcoming Funeral och Win This Life är sköna oaser mitt i den malande (men ack så vackra) hypnosen som Mimans spår förmedlar. Problemet med dessa oaser är att vi sitter ner. Det går inte att frånse. När homo sapiens får en plats att placera sin rumpa på förvandlas denne till en bekväm varelse. Det är så det känns ikväll. Nicole Sabouné står istället för den så kallade dansen, de spasmiska rycken som hämtade ur The Ring. Samtidigt sitter åhörarna och i bästa fall håller takten med handflatan mot benet. Och det är helt okej, särskilt när Nicole leder in oss i sitt monotona mediterande. Det är när ”hitsen” förmedlas som känslan blir lite … frustrerande. Man vill ju visa sitt engagemang.

Nåväl, överraskningen kommer när spelningen har nått halvvägs. I vad som börjar som ett halvt anonymt intro växer Frozen fram. Alltså Madonnas starka singel från 1998. Den här tolkningen, helt utan William Orbits danspuls, är monumental och ljusspelet gör inte saken sämre när det går från samma blåa skepnad som i Madonnas video till att ”movingheads”-ljusen ovanför Nicole spejar ut över åskådarna. Och där kommer fördelen med en spelning på Storan inför sittande publik. När homo sapiens får en plats att placera sin rumpa på förvandlas denne till en koncentrerad varelse. Inget går oss förbi, och personen bakom konsertens ljusshow förtjänar en egen spotlight.

Bleading Faster är förmodligen ett av Mimans starkaste spår, men live förändras den till något ännu mäktigare. Något ännu mer fasansfullt. På Storan förs tankarna till David Eugene Edwards och hans Wovenhand-alter ego. Hans neofolkiga gospelpräglade klagosånger som tynger ner allt och alla. Nicole Sabouné är där för en stund innan Bleeding Fasters ”skrikpassage” kickar in. Hon samplar sig själv via två mickar och det är som att höra Kim Gordons prestationer i Drunken Butterfly på nytt. Det är sannerligen inte illa, alla dessa intryck i en och samma låt. Ingen kan anklaga Nicole Sabouné för att inte leverera, men så fort tystnaden tar vid helt mellan varje låt återvänder vi till verkligheten och spänningen försvinner. En kväll med stolplatsen för mycket i centrum leder till något schizofrent lätt att uppskatta men svårt att betygsätta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA