x
Kevin Morby - Pustervik, Göteborg

Kevin Morby, Pustervik, Göteborg

Kevin Morby - Pustervik, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Country och folk har på senare år fått en tydlig revival. Men det handlar inte om 90-talets alt-country med sina rötter i punken, eller om 00-talets freak folk-fenomen med sin idé att knasa upp 60-talets mest lågmälda musikrörelser. Nej, de artister som nu för tiden premieras är de som vill nå pudelns kärna. De som möter rötterna för det äkta resultatet. Och i ärlighetens namn kan det i många fall handla om väldigt sega rötter i behov av nåt slags ljus.

Tur då att vi har Kevin Morby som för neo-folkens arv vidare. Basisten som lämnade Woods och fann sin egna röst någonstans mellan Bob Dylan och The Go-Betweens Grant Mclennan. På tre album har han nu utforskat tiden då folkmusiken mötte elektricitet, men han nöjer sig inte med det. Utvecklingen förs framåt via jazziga, nästan proggiga, passager och live är det som att alla känslor kring musiken förstärks ytterligare.

På senaste albumet Singing Saw har Kevin Morby självförtroende nog att försätta musiken i ett ännu mer avslappnat läge. Hans röst kan i flera fall närmast benämnas som slapp. Som Matthew E. White minus funken. Men det är en skön vibb han skapar och på scen är denna ”slappa” herre mer intensiv än någonsin. Med full koncentration och spikrak riktad blick inleder han med Cut Me Down och går vidare med fuzzrusiga Dorothy för att avsluta den inledande kavalkaden med hypnotiska Harlem River.

Ganska tidigt får vi även till oss Destroyer. Ett smått fantastiskt spår som med sitt klassiska work songs-lunk försätter var och varannan lyssnares huvud i gungning. På Pusterviks scen blir vi utan låtens avslutande blasémärkta saxofon, men den byts istället ut mot ett lagom inrökt gitarrsolo som liksom tar time-out från omgivningen. Oerhört stilfullt.

Intensiteten är påtaglig genom hela konserten. Inte ens ett mindre haveri med Kevin Morbys gitarr (den vill inte stämma sig korrekt) ställer till det. Frontmannen upprepar då istället ett tidigare mellansnack där han frågar publiken om någon har drömt om att vakna upp, gå till jobbet, komma hem, se nån film, äta och sedan vakna upp till det verkliga livet för att göra exakt samma grej. Det hela är väldigt chosefritt och den torra humorn får fritt spelrum.

När Kevin Morby sedan avskalat förmedlar Townes van Zandts No Place To Fall för att strax därefter röja sönder med Parade bekräftar han att även en simpel trubadur kan bjuda på något mer. Få oss att tänka vidöppet om musikens möjligheter och i min bok är det värt så mycket mer än att återvända back to basic.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA