x
Leon Bridges – Nalen, Stockholm

Leon Bridges, Nalen, Stockholm

Leon Bridges – Nalen, Stockholm

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Att säga att Leon Bridges kör retrogrejen är en grov underdrift. Hans musikskapande är en tidsresa, kort och gott. En resa tillbaka till tiden för sådana som Sam Cooke och Otis Redding. Någon avstickare från det konceptet är inte konserten på det tillbörliga Stockholmsetablissemanget Nalen.

Var man från början ett Bridges-fan så är spelningen säkert att likna vid den fantastiska dopscenen i O Brother, Where Art Thou? Saliggörande. Och är man, som undertecknad, positivt inställd men aningen reserverad, så blir spelningen en bekräftelse på det Leon Bridges redan behärskar med virtuositet. Han kan nämligen det där med att imitera, i både musikaliskt och visuellt hänseende. Hans evangelium är en iscensättning av en 50- och 60-talssoul med en god dos gospel, R&B och doo-wop. På gott och ont en efterklang av en tid när USA:s bilpark liknade den Kuba har idag och kvinnor iklädde sig polkadot-klänningar.

Att gubb-blaskan Rolling Stone utnämnde honom till en av de tio artister man skulle ha koll på 2015 är signifikativt. Bridges gör musik som gamlingar gillar. Men att likställa honom med den tidningen vore alltför hårt. Modern är han på intet sätt, vad än vissa må hävda, men till skillnad från Rolling Stone har Bridges inte stagnerat helt och hållet. Och det han gör, gör han väldigt bra.

I ljus, rutig kavaj, dressad frilla och med en väl tilltagen, till antalet medlemmar, orkester får han Nalen att både dansa och sjunga allsång till svängig soul långt från blipblop och autotune. Han har i en intervju sagt att det ibland blir lite pinsamt när han ska till att blåsa av Brown Skin Girl och frågar ”Where my the brown-skinned girls at?”, eftersom hans publik oftast utgörs av vita män. Så också på Nalen. Magnus Carlson är här. Och jag.

Men vita män måste ju också få leva. Och dansa. En av männen, med St. Louis Cardinals-keps, dansar så innerligt, sensuellt och glädjefyllt framför baren och flickvännen (?) att jag önskar att de får knulla när de kommer hem. Annars osar det inte så mycket snusk om Bridges. Han liknar mer den tidiga Marvin Gaye än den senare. Tilltalet är mer av det tillknäppta 50-talsslaget, då samlagslusten uttrycktes i en massa eufemismer.

Det är underhållande. Framför allt när Bridges bjuder på låtar som också är just bra låtar, och inte bara sånger trogna hans stilistiska idé, som Pull Away, Better Man och Coming Home. Allra bäst är den avskalade, gudfruktiga River, där också körsångerskan Brittni Jessie tar rättmätig plats.

Men ändå, hur man än vrider och vänder på det så känns det lite som teater. Ungefär som en Shakespearepjäs hårdnackat trogen originalversionen och placerad någonstans kring skiftet mellan 1500- och 1600-tal. Eller som att Bridges är en lite för duktig student som gör exakt det lärarna sagt åt honom. Han har ju bara debuten i ryggen, men till nästa gång är det förhoppningsvis en en musik som förlöser honom snarare än studier i efterbildning.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA