x
I strålkastarljuset av vår beundran

Orchestral Manoeuvres In The Dark, Debaser Medis, Stockholm

I strålkastarljuset av vår beundran

Recenserad av Daniel Hånberg Alonso | GAFFA

Sveriges nya gothdrottning Nicole Sabouné har med sin rödvinsstinna mörkerpop hypnotiserat oss till sina slavar och med en ödesmättad cover på Madonnas Frozen en gång för alla förvandlat oss till undersåtar. Vi är fortfarande smått påverkade av förtrollningen från förbandet när de röda draperierna separeras och avslöjar en avskalad scen där allt vi ser är en ensam mikrofon och en lika öde synth. In träder Andy McCluskey och Paul Humphrey alias Orchestral Manoeuvres In The Dark, synthpionjärerna från England.

”Don’t be afraid of middle-aged men playing synthesizers. We came to kick your ass!” Den tomma scenen fylls medens av Andys persona. Vem behöver visuals? Medelåldern i lokalen är hög men det är även energin. Svetten dryper och halsen är hes vid varje låtbyte. Det är 23 år sedan OMD besökte Sverige så det är inte så överraskande att porerna jobbar övertid. Förväntan i uppfyllelse och stundens extatiska hetta agerar i symbios.

Ända sedan elektriciteten sprakades igång i slutet av 70-talet har OMD bevisat att de inte bara är ett one hit wonder. Under ett decennielångt avbrott på 90-talet passade McCluskey på att vinna topplisteplatser med Atomic Kitten. Precis som fallet är för många av synthpopparna så återgick de till form, till sin origin story, när de återvände 2010. Metroland från 2013 års Electric England är också bland det bästa de gjort, även om det är en själslig karbonkopia av Kraftwerks Europe Endless.

Intima synthar till känslosvallande digitala säckpipor i Joan of Arc (Maid Of Orleans), deras röster är lika odödliga idag när de går igenom sitt breda register. Scenen är vid liv. Det finns en glädje och kamratskap där som är väldigt delaktig och inbjudande. “Don’t be afraid to dance. I’m going to dance like a fucking idiot”, säger Andy och kastar sig återigen in i sin straight jacket-dans.

Självklart kreverar hitbomben Enola Gay som extranummer. OMD lovar gång på gång att de ska komma tillbaka och då ta med hela bandet. Svetten kommer drypa lika mycket då för det här var så makalöst bra att det kommer vara omöjligt även då att stå still. Ikväll var det inte i mörkret de befann sig utan i strålkastarljuset av vår beundran.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA