x
Ostämt, stökigt, hårt, kaotiskt och oförglömligt

Fat White Family, Debaser Strand, Stockholm

Ostämt, stökigt, hårt, kaotiskt och oförglömligt

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

Det finns så många fel med den här konserten, gitarrerna är ostämda, musiken är kaotisk, bandet ser inte ut att må speciellt bra, ljudet är alldeles för högt och grumligt och det är tveksamt om alla på scenen ens vill vara där ikväll. Men inget av det spelar egentligen någon roll och allting spelar in i att göra det till en smått fantastisk konsert.

Fat White Family är det skitiga, ohälsosamma bandet som bildades i ett ockuperat hus i södra London, tar alldeles för mycket droger och spelar en stökig korsning mellan The Fall, krautrock och The Cramps blandat med ohälsosamma doser av disco. De har haft svårt att behålla trummisar och deras andra skiva var nära att aldrig hända då bandet fastnade i en ond cirkel av heroin och mental ohälsa. De flesta medlemmar är fortfarande hemlösa och den nuvarande turnén är ett sätt att slippa ta tag i det problemet.

Men bandet kliver till slut upp på scenen i Stockholm och drar igång en lös, skitig och skränig version av Tinfoil Deathstar och det är en fascinerande dynamik på scenen. Sångaren Lias Saudi håller fast i en flaska öl som om hans liv hängde på den medan hans spattiga dans eggar på bandet. De två gitarristerna Saul Adamczewski och Adam J Harner spelar lite vad de tycker låtarna behöver och ser båda två ut att vara riktigt bakfulla medan en förvånansvärt tajt grund hålls samman av trummor och bas och Lias bror på keyboard. Det svänger, stökar och är riktigt bra.

Mer öl öppnas och spills och hälls över kroppar medan Lias redan i andra låten är i bar överkropp och en punkigare och vassare version av Whitest Boy On The Beach spelas och det är uppenbart att Fat White Family är något helt annat live än på skiva. Låtarna är aggressivare, hetsigare och har en helt annan rytm. Is It Raining In Your Mouth? hotas hela tiden av att falla i bitar men Lias, med en hand runt mikrofonen och ytterligare en skummande öl och den andra djupt ner i sina resårbyxor, hetsar den till nya höjder varje gång den svajar.

Den fantastiska I Am Mark E Smith rullar på något för jävligt med ett mellanstycke som är väldigt tungt och hypnotiskt. Men blickar på scenen har svårt att fokusera och mer öl dricks och cigaretter tänds och delas medan gitarristerna brottas med ostämda gitarrer och sviktande fokus. Den på skiva ganska tråkiga Satisfied får till ett farligt sväng med strobe på slutet och samma sak med den oinspirerade Auto Neutron som i rött motljus och en helt rökfylld lokal blir till en av spelningens höjdpunkter.

Efter tolv låtar och 50 minuter är det över och det blir inga extranummer, vilket är perfekt för ett band som Fat White Family, en längre konsert hade tagit bort både intensiteten och energin som fanns på scenen. Det är hårt, kaotiskt och oförglömligt, frågan är bara om bandet själva kommer att minnas spelningen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA