x
Bob Dylan: Falling Angels

Bob Dylan
Falling Angels

Ett kompakt album – på gott och ont

GAFFA

Album / Columbia Records
Utgivning D. 2016.05.20
Recenserad av
André Spång

Innan man tar sig an en Dylan-skiva denna sida årtusendet är det viktigt att bestämma sig för hur man ska förhålla sig till de tidigare skivorna.

Den nyblivna 75-åringen är en av vår tids största kreatörer. Han har producerat skivor av yttersta kvalitet sen i början av 60-talet. Det är inte direkt kontroversiellt att hålla Bob Dylan högst genom musikhistorien. Därför vore det orättvist, nästan inhumant, att sätta nyligen fyllda 75-årige Dylan i relation till en 25-årige Dylan eller 45-årige Dylan. Det är helt enkelt inte lika spännande att vara arg och revolutionär i myskläder och stödstrumpa som i skinnjacka och boots. För på senare år har Dylan oundvikligt tappat sin lyster och sin skärpa. Med detta i åtanke följer recensionen av Falling Angels.

Liksom på förra skivan Shadows In The Night ger sig Dylan i kast med arvet från Frank Sinatra. Det är uppenbart vart Dylan greppar efter och gång på gång får han fatt i det melankoliska, självsäkra narrativet. Dylan klarar av att balansera på rätt sida av navelskåderi och uppriktig eftertänksamhet.

Det jazziga soundet är trivsamt och klär Dylans väsande sång. Följsamt berättar han om motgångar och insikter, allt ackompanjerat med vispande trummor lunkandes i takt med gitarrslingorna. Falling Angels är stundtals svängigt och glädjefyllt. På That Old Black Magic kan man nästan skönja lite sambatakter och det finns en spelglädje som bidrar till albumets harmoni. Detta utan att på något sätt göra avkall på värdigheten.

Albumet Falling Angels är kompakt, på både gott och ont. De trivsamma, harmoniska elementen gör avkall på spänningsnivån och överraskningarna. Ibland vaggas man in i Dylans takt för att efter ett tag komma på sina tankar vandrandes på annat håll. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA