x
Sveriges bästa hundar får en stel publik att dansa – till sist

Bob Hund, Liseberg, Göteborg

Sveriges bästa hundar får en stel publik att dansa – till sist

Recenserad av Emma Rastbäck | GAFFA

Bob Hund steg upp på Lisebergs stora scen en av de varmaste dagarna hittills i år, och en dag då landet nåddes av beskedet att Freddie Wadling gått bort. Marschorkestern, som värmt upp Lisebergspubliken med att spela Bob Hunds låtar, spelade innan konsertstart Den Ensamme Sjömannens Födelsedag som en hyllning till Freddie, och lämnade över en lätt tagen publik till ångvälten till huvudakt.

Ljudet var sådär, såsom det har en tendens att vara på Liseberg. Lite burkigt, inget riktigt tryck där tryck behövs men ändå nog högt för att överrösta motorvägen bakom scenen och nöjesparken bakom publiken. Något mer besvärande var ljuset som under stora delar av spelningen var riktat rakt i ögonen på den publik som inte stod allra närmast scenen.

Men det var inte därför vi var där, vi var där för att låta oss smittas av Thomas Öbergs spattiga dansspasmer och strunta i att vi svettades floder. Publiken var dock förvånansvärt liten och svårflirtad, trots att Thomas själv hoppade en och en halv meter rakt upp i luften redan i slutet av Skall du hänga med? Nä!. Popkollokören kom in på scenen och hördes först knappt, bandet drogs med rundgångsproblem och det var ont om saker att klättra på. Efter en riktigt rivig insats i Harduingetmankandansatill? börjar de främre leden svänga på höfterna, men försiktigt. Rytmen vill bara ha din kropp, men du håller tillbaka.

Först i extranumren, i dubbeln Hjärtskärande rätt och Tralala lilla molntuss släpper publiken på hämningarna och röjer loss, även långt bak på serveringarna i närheten av scenen. Showfenomenet Thomas Öberg har tagit av sig skjortan, tagit på den igen, dragit av den än en gång och jazzat på höfter i alla tänkbara och otänkbara riktningar innan publiken fattat vinken, men när de väl gjort det är lyckan bland åskådarna påtaglig. Han mellansnackar som om det inte fanns några spärrar eller någon morgondag och är ibland smått obegriplig, men det är det som är en stor del av charmen. Han är helt ocensurerad och utan fysiska begränsningar kring hur han kan röra sig, och det är omöjligt att inte ha en crush på honom.

Bob Hund är ett band som tjänar på fyra väggar att spela inom. Där kan galenskapen studsa fritt i rummet och bättras på. På en utomhusscen med så mycket annat runt omkring försvinner en del av upptågen ut i tomma intet, de behöver sin resonanslåda för att komma helt till sin rätt, men det är ändå ett av Sveriges i särklass bästa liveband som spelade på Liseberg den här kvalmiga junikvällen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA