x
Det går att dela in konserten i två delar

Håkan Hellström, Ullevi, Göteborg.

Det går att dela in konserten i två delar

Recenserad av Pontus Bark | GAFFA

70 144 personer fick se honom på absolut toppnivå. Thåström, alltså. För när Joakim Thåström sjöng Ulf Dagebys Dylancover Bara Om Min Älskade Väntar var allting sådär otroligt vackert. Ullevi tystnade som i respekt mot den gamle Ebba Grön-legendaren. Så fint att jag inte kan påminna mig om att jag faktiskt sett något bättre live någonsin. Svensk punks allra viktigaste person rörde hela Ullevi till tårar.

Och Håkan då, hur var han? 

Håkan som genom hela karriären höjt ribban till nya nivåer. På varje höjd har han lyckats förmedla en hjärtligt ödmjuk förvåning över att han faktiskt klarat hoppet. När han spelade på Ullevi 2014 sa Håkan själv att ribban låg på Patrik Sjöbergs världsrekord-höjd 2:42; och jag trodde att det var ett sådant hopp som han bara skulle lyckas med en gång. Hur höjer man då ytterligare ett snäpp? Det Håkan gör är väl egentligen det självklara: han försöker igen, denna gång med två spelningar. Om han klarade hoppet? Ja, men det var ingen självklar resa.

Det går att dela in konserten i två delar, tiden före och efter första tonerna av Tro Och Tvivel ljuder över Göteborg. Fram till dess är det något trevande. Som att Håkan letar efter sprängmedlet som ska få Ullevi att explodera. Men när högtalarna fylls av Håkans berättelse om de svarta tankarna på Långedrags paviljonger är succén given. När Daniel Hurricane Gilbert sjunger ”glöm mig aldrig Håkan” – då är det euforiskt över hela Ullevi och sidekicken tillika barndomsvännen Hurricane har känslorna utanför kroppen precis som så många av oss i publiken.

Han är på en helt egen nivå nu, Håkan. Det finns ingen kvar för honom att tävla med. Om han fått svindel av den höga höjden? Om han glömt ”dom där han kommer ifrån”? Efter senaste veckans nyheter om Alice B:s uteblivna gage och avsaknad av personligt tack efter förra Ullevispelningens gästframträdande har oron funnits där igen. Den där som blåstes bort av New York-spelningen, alltså. Någonstans i magtrakten har det känts att relationen till Håkan inte har varit lika fylld av gränslös, okomplicerad kärlek som tidigare. På Ullevi den här kvällen är det dock just gränslös kärlek i luften, och de där tankarna försvinner.

Musikaliskt får många av sångerna sig en arenarock-skrud som gör att det där vemodiga, bitterljuva och sköra, som är lite av Håkans signum, till viss del faller bort. Detta vägs dock upp av andra element som läggs till för att göra låtarna anpassade för just en arena som Ullevi. Som LaGayla Frazier röst. Den souliga pipan som är så stark att den får den ganska ointressanta Brinner In The Shit att lyfta till nivåer det var svårt att se att den skulle kunna hamna på när den släpptes för några veckor sedan. Men den här spelningen är ändå som allra bäst när hitsen spelas. När folkfesten är ett faktum. Som under Ramlar – hyllningarna vet inga gränser.

Söndagens spelning blev helt enkelt en kväll att minnas länge för alla som var där. Vi som fick dela det här tillsammans. Och utan hjälp från fantastiska gästartister som Thåström, Miriam Bryant, Seinabo Sey och den så elegante Sven-Bertil Taube hade det hela inte blivit så fint som det faktiskt blev. Och Håkan, om du läser det här, glöm inte att tacka dem – kanske kan du till och med swisha en liten slant, för den där hjälpen behövde du.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA