x
Framför senaste albumet i sin helhet

Symphony X, Sweden Rock Festival 2016

Framför senaste albumet i sin helhet

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Det finns ett speciellt scenario som gör det svårare än vanligt att vara riktigt objektiv som recensent. Och allting bygger på en faktor låtval. Det är fullt förståeligt att band som turnerat flitigt i över 20 år börjar tröttna på att spela vissa låtar, speciellt när de släpper album med relativt långa mellanrum. Lika så går det att sätta sig in i musikernas törst efter att äntligen få lattja med sitt nya alster. Men att spela om jag inte misstar mig hela sitt senaste släpp på en kortare festivalspelning, är det verkligen ett bra tilltag? Vi talar liksom inte om några exentriska typer som lever på den typen av udda grepp, utan om ett band med hög underhållningsfaktor.

Underworld är visserligen en fullt godkänd Symphony X-kreation, men de mest hängivna fansen börjar skruva på sig när det dröjer en hel timme innan äldre stycken dyker upp. Totalt får vi fyra, och först som extranummer spelas något från den progressiva hårdrockens motsvarighet till Hope-diamanten, Paradise Lost. Å andra sidan samlar bandet en oväntat stor, jublande ströpublik som inte verkar bry sig nämnvärt. För ovanlighetens skull är det bakre delen av publiken som står för störst entusiasm.

Det är här det blir jobbigt att bedöma, för där setlisten är en personlig besvikelse vore det ren och skär orättvisa att avfärda spelningen som icke godkänd. Russel Allen är en av festivalens mest professionella frontmän, och växlandet mellan två teatermasker är ett lyckat inslag. Hans röst och karisma trollbinder lika mycket som när Michael gånger tre (gitarrist, keyboardist, bassist) flyger med fingrarna i ljusets hastighet. Vi får helt enkelt lägga oss i mitten, och hoppas att Symphony X tycker publiken är värda en större spridning av materialet nästa gång.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA