Recension
2016.06.16
07:48
Ariana Grande
Dangerous Woman
Utveckling åt rätt håll för osannolik röst
GAFFA
Album / Republic
Utgivning D. 2016.05.20
Recenserad av
Karin Lillbroända
Ariana Grande har en röst tagen ur valfri Disneyfilm. Nu finns det givetvis många som har det eftersom det finns många insjungna Disneylåtar, men ingen har tidigare kombinerat en så här intensiv Disneykänsla med Arianas, låt oss kalla det, vågade pop. Addera dessutom Future, Lil Wayne eller någon annan som spottar smutsiga ord och krocken är total. Och underbar.
På Dangerous Woman är det mycket som har förändrats sedan Ariana Grandes genombrottsmusik. En ledtråd hittar vi i albumtiteln. Borta är det lekfulla i Problem. Men det är inte bara sexighet som dominerar nu, omslagsbilden till trots. Det är snarare den subtila houseproduktionen i Be Alright och simpelheten i Let Me Love You som vittnar om en förändring.
På Dangerous Woman är det mycket som har förändrats sedan Ariana Grandes genombrottsmusik. En ledtråd hittar vi i albumtiteln. Borta är det lekfulla i Problem. Men det är inte bara sexighet som dominerar nu, omslagsbilden till trots. Det är snarare den subtila houseproduktionen i Be Alright och simpelheten i Let Me Love You som vittnar om en förändring.
Popskivor som kan erbjuda en handfull endorfinkickar är speciella. Arianas äventyr i house- och dansmusikens ytterkanter (hon får gärna gå ännu djupare nästa gång) är det som får hjärtat att hoppa mest. Reggaeinfluenserna i Side To Side är inte alls lika intressanta.
Efter en inledning som spärrar upp både ögon och öron för något förhoppningsvis storslaget blir det slutligen mindre exklusivt under albumets gång. Den standardiserade poppen tar vid. Som tur är sitter melodierna oftast fint och får en inte att byta till något annat.
Skruva ner tempot, skruva upp rösten till omöjliga toner. Ariana är given bland sångerskor som Mariah Carey och ger äntligen nytt liv till en genre som de senaste åren har saknat någon att ta tag i taktpinnen. Dangerous Woman vinner huvudsakligen på två punkter, moderniserandet av en förlorad genre som kräver exceptionella sångerskor och mognaden i Arianas uttryck.
Efter en inledning som spärrar upp både ögon och öron för något förhoppningsvis storslaget blir det slutligen mindre exklusivt under albumets gång. Den standardiserade poppen tar vid. Som tur är sitter melodierna oftast fint och får en inte att byta till något annat.
Skruva ner tempot, skruva upp rösten till omöjliga toner. Ariana är given bland sångerskor som Mariah Carey och ger äntligen nytt liv till en genre som de senaste åren har saknat någon att ta tag i taktpinnen. Dangerous Woman vinner huvudsakligen på två punkter, moderniserandet av en förlorad genre som kräver exceptionella sångerskor och mognaden i Arianas uttryck.