x
Rök, ljus, oljud, känsla från Austin-bandet

Explosions In The Sky, Berns, Stockholm

Rök, ljus, oljud, känsla från Austin-bandet

Recenserad av Özgür Kurtoğlu | GAFFA

(arkivbild)

I början av 2016 skickade skivbolaget Temporary Residence ut en video som visade när konstnären Jacob van Loon förberedde ett verk som beställts av honom. Han syns stryka händerna över sin kanvas, dra många långa linjer med blyertspenna och sedan matta ut det med händerna. Han penslar över allt med vit färg och börjar sedan dra nya linjer i blyerts, tills allt korsas och skapar ett mönster. Och när hela ytan är täckt av de små och stora rutor linjerna skapat börjar han fylla in vissa med färg, till synes lika mycket efter känsla som baserat på en färdig plan.

De allra mest konstnärligt lagda kan säkerligen följa processen, någorlunda förstå tanken bakom så gott det går att förstå en konstnärs mentala bild och hur den överförs till penslar och ett fysiskt verk. För alla andra kan det se fullständigt slumpmässigt ut men oerhört fascinerande, imponerande, och rakt igenom vackert. Det påminner om glasmålningar som återfinns i heliga rum fram tills att penseln används för att skapa spräckliga mönster och skölja över de minutiöst skapade detaljerna, det som blev omslaget till The Wilderness av Explosions In The Sky.

Den strax över tre minuter korta videon användes som en del av marknadsföringen för bandets sjunde studioalbum och reflekterar, lustigt nog, hur bandet ofta berättat att deras egna skapande ser ut. De brukar höra av sig via nyhetsbrev efter många månaders tystnad för att meddela att ny musik är på gång, de brukar höra av sig igen när musiken är klar och redo att presenteras. Tiden däremellan brukar ägnas åt att till synes försvinna från planetens yta och jobba tills musiken är färdig.

Detta är bilden de förmedlat, att de jobbar i det tysta för att samla ljud och idéer och inspiration för att sedan börja det mödosamma arbetet med att sätta ihop allt så nära ljuden de hör i tankarna som möjligt. Det senaste årtioendet har deras studioalbum släppts med 4-5 års mellanrum. Däremellan har soundtrack-jobb på tre filmer avverkats, under 2013-2014, och hållit medlemmarna skärpta kring vad de vill härnäst med Explosions In The Sky. The Wilderness bröt loss och breddade bandets ljudvärldar ordentligt och har hjälpt konsertupplevelsen med att bli något ännu större.

Det vore väldigt enkelt och logiskt för ett band som Explosions In The Sky att bygga visuella element in i sina konsertupplevelser. Väldigt mycket av deras musik har använts exemplariskt många gånger i filmer och TV-serier, det är som byggt för att komplementeras av något att se på: det är musiken du hör när en låst fotbollsmatch bryts upp av ett förlösande friläge som leder till mål, det är musiken som spelas när dramakomedier nått ”the point of no return” och det centrala paret springer in i varandras armar.

Men de som spelar på ett utsålt Berns mitt i juni står strävsamt emot, insisterar på att fylla rummen med musik och inte så mycket mer, på så sätt övertygade om att det inte behövs mer. Med strålkastarna i scengolvet lyses röken som väller ut bakom bandet upp, som om himlen skiftar färg för att påminna om olika sorters skymning, som ser ut som färgglada draperier. Ibland spelar de i kvällsbelysning, blått och djupt och svårt att se igenom, och ibland spelar de bakom en virvlande regnbåge strålkastarna från ovan skickar ner.

Alla år Explosions In The Sky ägnat åt att pussla ihop sina album precis rätt har fört med sig ett ljudarsenal som kan skifta ofta och mycket när bandet spelar live, samt byggt en större dramaturgisk känsla hos bandmedlemmarna. The Wilderness är mycket mer detaljrikt än mer tålmodigt gungande Take Care, Take Care, Take Care från 2011, det är inte lika drivet av bombasm som All Of A Sudden I Miss Everyone från 2007, det är mycket varmare och expansivt än genombrottsalbumet The Earth Is Not A Cold Dead Place från 2003.

När Explosions In The Sky spelar på Berns är det oerhört dynamiskt: tystnaden används som ett instrument i sig för att bygga broar mellan låtar med hjälp av mellanspel som spelas medan gitarrer byts ut och blir stämda, kraften i låtarna ekar ut och skakar om likväl publik som väggar när gitarrerna vrålar, kraften i musik känns när samma gitarrer spelar så tyst och fint att det istället skakar om inombords.

Sedan 1999 har Explosions In The Sky lekt med denna balans, de har lutat mer åt det hårda ibland och lika mycket åt det mjuka vid andra tillfällen, de har hela tiden utvecklat bilden av hur deras band kan låta och bilderna den kan förmedla. Deras är en hjärtekrossande musik som är så känsloladdat i sina mest öronbedövande och storslagna ögonblick, för mer personliga och känlomässigt laddade stunder. Det är hoppingivande musik i en tid i desperat behov av det, där nyfikenhet och öppenhet behövs mer än kanske någonsin tidigare, och det är precis så omvälvande som de hoppas att det ska vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA