x
Metal-giganterna levererade framtida liveklassiker.

Iron Maiden, Nya Ullevi, Göteborg

Metal-giganterna levererade framtida liveklassiker.

Recenserad av Johan Erkki | GAFFA

Det hade varit enkelt att enbart vila på gamla lagar för ett band av Iron Maidens kaliber. Välja den där expressgenvägen genom att riva av hitsen och bjuda på en nostalgisk samkväm helt fri från nya prövningar. Men en genväg är ingen scenväg för Iron Maiden. Den fjärde Ullevi-visiten ägnas till en början åt material från senaste Book Of Souls, som emballeras i sjok av gamla örhängen. Sex låtar från nya mastodontalstret gör den här turnén till britternas dristigaste drag sedan 2006 då publiken serverades ett studioalbum i sin helhet.

Inledningsvis får till och med Nicko McBrains charmiga koklocksnötande i Speed Of Light svårt att agera väckarklocka åt 54 000 besökare. Efterföljande crescendo i The Number of The Beast-klenoden Children of The Damned tangerar att golva åskådarna likt en luftspark måttad av en energisk Janick Gers – att montera en stegräknare på nämnda gitarrist vore en studie i sig. Sedan lämnar Iron Maidens Boeing 747 landningsbanan med en modern liveklassiker på radarn.

I den avskedstid som nu är kommen där band som Mötley Crue och Black Sabbath, för att nämna några, valt att sjunga på sista versen gör Maiden det oväntade och plockar fram ett nytt trumfkort. The Red And The Black består av hotfulla basgångar som Steve Harris sätter stygnen till, arena-allsång som alterneras mellan Dickinson och publiken, träffsäkra tempoväxlingar av gitarrtrion och duellanterna Gers, Murray och Smith. Tiominuters-arrangemanget är ett muntligt intyg på att Britterna inte behöver begrunda pensionen och sprätta upp det orangea kuvertet på länge 
(förutsatt att det är samma kulörta färg på konvolutet från motsvarande pensionsmyndighet i England).

Bruce Dickinson är i högform och introducerar Monkey Dance för den svenska publiken, sliter hjärtat ur maskoten Eddie som en hämndaktion efter att denne ikoniska antagonist försökt dekapitera bandkollegan Jannick Gers med en stridsyxa – allt är visuellt snyggt i Mayaruinen till scen. Tyvärr rättfärdigas inte entertainern Dickinsons sånginsats av det bitvis svajande ljudet på Ullevi denna kväll. Det märks inte minst i mellansnacket som är svårt att uttyda. Men ibland räcker fansen unisona hyllningsrop för att fylla hålet. Det är en gemytlig konstpaus nog. Det finns säkra kort och det finns jokrar. Och det är just jokern som uppenbarar sig i den anrika betongklossen till arena i Göteborg. Så till bandet mellan Iron Maiden och den svenska fanskaran. Publikens interaktion och högsång under Blood Brothers sätter ord på den historien – det går att mäta kärlek i decibel.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA