x
Bullrar och larmar ut en indieklassiker

Mercury Rev, Södra Teatern, Stockholm

Bullrar och larmar ut en indieklassiker

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

(Arkivbild)

När Mercury Rev släppte sin tredje skiva, See You On The Other Side, så floppade den. Och orsakade en kris i Buffalobandet. År 1995 var bandets nypsykedeliska symfonirock långt ifrån gällande britpoptrend med grupper som Blur och Oasis. Krisen hade också föregåtts av medlemmar som hoppat av. Frontmannen Jonathan Donahue gick därefter in i en depression. Framtiden för orkestern såg mer än dyster ut. Frågan var om Mercury Rev ens skulle finnas kvar.

Ur denna olycka växte så småningom Deserter’s Songs (1998) fram. Gruppens kommersiellt mest framgångsrika album. Och en av 90-talets klassiska plattor. Allt detta pratar Donahue om från Södra Teaterns stora scen. Mellan låtarna från Deserter’s, som spelas i sin helhet och med låtarna i samma ordning som på skivan. Det blir således en populärhistorisk och personlig berättelse om bandets strapatser. Och givetvis anekdoter kring inspelningen av skivan, som bland annat innehöll gästspel från The Band-ikonerna Levon Helm och Garth Hudson.

Deserter’s är ett mera lättillgängligt album än de tre plattor som föregick det. Donahue berättar att de mer eller mindre gjorde samma sak på den här skivan som tidigare, en ”musikalisk gulasch". Han vet säkert bäst själv, men albumet är verkligen mer av americana. Det är vackrare och mindre brötigt. Live kan herrarna dock inte låta bli bullra och larma i slutet av låtarna. Det skarpa oväsendet ligger hela tiden på gränsen till rundgång. Något som gubbsen i publiken tycks gilla, men undertecknad tycker är ett slöseri med de resurser som bandet har. Alla kan väsnas. Färre kan göra raffinerad, sammansatt och episk pop, såsom Mercury Rev under sina bästa stunder – och i stort under hela Deserter’s.

Donahue berättar att han och gitarristen Sean ”Grasshopper” Mackowiak växte upp i ”the hinterlands of Upstate New York” och att det som fanns till hands var radions AM-band med sin saliga mix av rock, pop, klassisk musik och jazz, bland annat. Att det är detta som ligger till grund för deras sound. Den geografiska avigheten gjorde ett musikaliskt dito och en oförmåga att gå i takt med tiden. Eller en förmåga att just inte gå i takt med tiden, om man så vill.

Andra psykedeliska infallsband misslyckas där Mercury Rev lyckas. Den största orsaken till det är nog att bandet har något som säger stopp när det ballar ur för mycket. Här finns oboe (dock inte på scen denna kväll), orgel, flöjt och till och med såg (!). Och ett sound så influerat av det sena 60- och tidiga 70-talets köttigare populärmusik. Men också ett melodiskt kitt som håller allt samman. Och ett slags behärskat lugn som gör att de bromsar innan de värsta begivenheterna och det psykedeliska storhetsvansinnet tar överhanden.

Donahues ljusa röst och väna approach skänker också ett mått av ödmjukhet till musiken. Det blir aldrig självbelåtet. Han drar i skjortärmarna som den blyge Jesper Blomqvist en gång i tiden drog i fotbollströjans ärmar – det bidrar säkerligen också till känslan av anspråkslöshet.

Samtliga låtar från Deserter’s Songs spelas väl, ja, fram tills att de väljer att göra oljudssmet en bit in på nästan varenda en. Avslutningen blir några stycken från senaste plattan The Light In You (2015) och några från All Is Dream (2001). Men det är verkligen bandets magnum opus som är grejen denna kväll, och med Mercury Rev överhuvudtaget. På gott och ont. Något sådant hade de aldrig släppt före 1998 och något sådant kommer de aldrig släppa igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA