x
Det är inte konstigt att punkrörelsen hatade Eagles

Don Henley, Ericsson Globe, Stockholm

Det är inte konstigt att punkrörelsen hatade Eagles

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

”Det är ju ingenting som sticker ut”, säger en herre bakom mig, gällande konserten i allmänhet och Tears For Fears-covern Everybody Wants To Rule The World i synnerhet. Nej, det är inte mycket som skaver. Don Henley har ägnat ett helt musikliv åt att strömlinjeforma det redan strömlinjeformade. Det är inte konstigt att punkrörelsen hatade Eagles.

Som om det inte vore nog har publiken belagts med strikta förhållningsregler. Före konserten paraderar personalen parketten med stora skyltar där det i ord och bild slås fast att det är otillåtet med all typ av ljud- och bildupptagning. Personalen ser ut som sådana där rondflickor i boxning, fast ordentligt påklädda. Eller ovanligt chilla anti-abort-demonstranter.

Sedan visar det sig att Henley inte tar så allvarligt på det där med smarta telefoner ändå, även om han ständigt återkommer till dem i mellansnacken. Han har bara en önskan om att publiken ska vara uppmärksamma på det som händer där och då. Han drar sig till minnes ett ordspråk som han och hans samtida körde med på 60-talet: ”be here now”. Ja du, Don, tiden talar verkligen inte för dig. Och nog kittlar det i fingrarna när mobilen ligger nedstoppad i fickan. Särskilt när konserten är sådan att Henley med band ofta förlorar sig i krispigt polerad softrock.

Men det är också 2016. Och sådant storsäljande som förut var legio att avsky är det nu helt okej att lajka. Som Melodifestivalen. Allt går, till och med Eagles och Don Henley. Men det stora problemet är att Henleys country och americana filtreras till nästan intetsägande live. Den blir renare, mer desinficerad, lika klar som destillerat vatten. Många låtar hämtar han från det fina albumet Cass County (2015), men han ger dem en inramning som lyfter fram det slicka draget och nästan helt frigör dem från sina rötter. Två syntar som ofta kör något som kan liknas vid panflöjt understödjer den feelingen.

Sedan har Henley en förkärlek för sådana där If I Could Turn Back Time-riff och den låtens övergripande vajb. Tveeggat det där, för i The Boys Of Summer gör sig ju den där approachen riktigt bra. Medan den vid andra tillfällen gör låtarna hopplöst ljumma. Men det är ju sådan han är, Henley.

Bandet är tajtare än en torrdräkt och de måste ha soundcheckat i tre dagar. Detta är för en audiofil vad ett bårhus är för en nekrofil. Då och då blir det också så där genomvackert som jag antar att Henley vill att det ska bli. Steve Youngs Seven Bridges Road är ett steg bort från studiomusikkänslan och in i strålande americana. Och de lätta, luftiga riffen i många av låtarna lyfter musiken om inte bort från det putsade så i alla fall det putsade till dess högsta höjd.

I publiken sitter Tomas Ledin. Antagligen gläds han åt att Henley spelar den reverbfläskiga och fantastiska powerballaden The Heart Of The Matter. Den låtens inledande och återkommande riff torde nämligen ha inspirerat honom till riffet i början på Sommaren Är Kort.

Henley gör inte i publiken besviken, det blir Hotel California och Desperado. Och om de låtarna finns det ingenting att säga som inte redan sagts.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA