x
Omständigheter har aldrig stoppat The Boss

Bruce Springsteen & The E Street Band, Ullevi, Göteborg

Omständigheter har aldrig stoppat The Boss

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

För icke-fans torde Bruce Springsteens återkommande Sverigebesök vara lika absurda som groddansen kring Midsommarstången för utsocknes. Hela grejen följer också ett mönster som liknar sedvänjorna kring högtider. Återkommande beståndsdelar är bland annat haussen före spelningen. Sedan kommer recensioner (från de stora mediebolagen) av Europapremiären från någon stad på kontinenten, recensioner som slår fast att den första föreställningen var bra ­– men mest av allt lovande – och troligtvis är konserten slipad till perfektion lagom tills E Street-skutan når Sverige. Därefter kommer alla de där kringartiklarna: var Springsteen dinerar när han är i Sverige, hur han kan hålla sig i så god form (trots åldern!), vem i E Street Band som skådespelat vilken roll i vilken TV-serie och hur många låtar som egentligen hade passerat den där kvällen på Stockholms konserthus 1975, när Janne Schaffer valde att gå hem, etcetera. Och vill det sig riktigt, riktigt illa, som denna gång, så kan man (på en stor tidnings sajt) zooma in på publikbilder från den så omsusade Ullevikonserten 1985. Sedan, efter konserten, regnar det höga recensionsbetyg över New Jersey-sonen och hans band. Gärna ska betygsgränsen sprängas.

Det är samma typ av rituella mönster som de mer formella högtiderna innehåller, som julafton. Hela idén med den dagen är att återuppleva något slags idealjulafton från barndomen. En julafton som egentligen aldrig inträffat, utan mest är ett sammelsurium av minnen, föreställningar, fantasier och sagor.

Men. Japp, det finns ett men. Denna recension skiljer sig antagligen inte nämnvärt från de andra som skrivits och kommer att skrivas om den första Ullevi-spelningen sommaren 2016. Springsteen med vänner kan vara här och nu. Och förmå publiken att vara här och nu. Det är snarare medierna som grottar i 1985. Eller vilket annat årtal från förr det nu må vara som det ska refereras till. Ja, Springsteen kör gamla låtar, några är standard på dessa spelningar: Badlands, The Promised Land och Born To Run bland andra. Men han kör också låtar med produktionsdatum efter millennieskiftet. Och med en så välfylld låtkatalog kan han välja vilt, vilket han också gör. Det är en av flera tjusande aspekter med en Springsteen-konsert, den föränderliga låtlistan. Denna kväll inleds till exempel med Thunder Road-”uppföljaren” The Promise, en låt utgiven 2010 som spelades in runt Darkness On The Edge Of Town (1978). Bruce kliver in så otvunget som bara han kan och kör låten ensam på flygel. Först till andra låten (Badlands) kommer också E Street Band upp på scen.

Snacket innan konserten har handlat mycket om huruvida dubbelplattan The River (1980) skulle framföras i sin helhet, som på USA-spelningarna. Icke. En del låtar från albumet liras, men turnénamnet till trots (The River Tour) så är det mesta som vanligt när Springsteen kommer till stan; en blandning av mer eller mindre kända rariteter och hits till låtar. En blandning som pågår i nästan fyra timmar (!) – det fattas endast några minuter.

Trots den fina inledande låten så är det en rätt sliten lots den första timmen. Bossens röst rosslar och han snyter sig när han får tillfälle. Och vädret blir allt sämre. Men omständigheter påverkar sällan Springsteen. My City Of Ruins är allra bäst i avskalad gospelstappning och här får vi en version som i alla fall närmar sig det liveuppträdande han gjorde precis efter 9/11-attackerna. Sedan blir det bara bättre. Och det dåliga vädret visar sig bara vara ett lättare duggregn.

Visst envisas han med bredbent svett- och muskelrock lite för ofta, och det där ”irländska” pubpartajsoundet. Av någon anledning tror han att han är bra på det, när det egentligen är soul, country, americana och mörker som är hans allra starkaste kort. Låtar som The River och Thunder Road har en del svårmod i sig, ett svårmod som framträder tydligare när Springsteen är förkyld och rösten tonar mer tärd. Den senare nämnda låten görs också som den görs bäst. Nåja, nästan, bäst är den med endast Springsteen på bara piano och munspel. Här blir det gitarr och munspel.

I’m On Fire och Tunnel Of Love görs i underbart synthiga versioner. Båda, men framför allt den senare, är ju i grundutförande väldigt präglade av hur rockmusiken lutade sig mot synth och trummaskin på 80-talet. Men den sugande och suggestiva versionen av I’m On Fire känns genomfräsch och nervkittlande, trots att Bossen inte jobbar med särskilt nya verktyg.

Det blir allt av publikfrieri, boogierock, Elvis-moves och mer därtill. Jag skulle på något sätt vilja dela ut tadel, bara för sakens skull. Men detta växer som så ofta ut till väloljad bombasm och extas. Och de mindre bombastiska styckena blir sådana där lugna och sensibla vemodsepos som de förtjänar att bli.

Det går liksom inte att låta bli att hänföras av den spelglädje och livskraft som finns i Bruce Springsteen & The E Street Band. Och på något sätt lyckas de alltid klämma ur den, även när Bossen är sjuk. De börjar bli till åren, även om det inte märks så mycket annat än på den fysiska utsidan. Det lutar allt mer åt att detta faktiskt är den sista gången med hela bandet – trots att det tjatades om ”sista gången” redan inför återföreningen 1999. Det börjar dra ihop sig och du, Bruce, du har ännu inte spelat New York City Serenade i Sverige. Förslagsvis kan du i så fall fimpa Murder Incorporated om du inte har lust att köra över fyra timmar. På måndag och i juli har du chansen. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA