x
Elektriska vaggvisor för en snarkande demon

Deadpan Interference, Risingscenen, Roskildefestivalen

Elektriska vaggvisor för en snarkande demon

Recenserad av Joel Larsson | GAFFA

Glädjen i att upptäcka ett nytt band är en av de bästa sakerna med att gå på festival, och även om jag kanske inte är lika glad över Deadpan Interference som tonårskillen framför mig som oförklarligt drog ner sin svarta toppluva över ansiktet och hoppade jämfota upp och ner i extas, så är deras spelning ett sådant tillfälle. Man upplever ju faktiskt glädje på olika sätt. 

När de fyra medlemmarna i danska Deadpan interference går upp på scen så spiller de ingen tid med att börja hälla upp det hav av distortion som musiken bygger på. Från första till sista låt är publiken indränkt in det. Det rockiga, punkiga ljudet är minimalistiskt i sin spännvidd men desto mer heltäckande i sin storlek. Det hade lätt kunnat bli träskigt, om det inte hade varit för de spöklika ylanden som bryter ytan och ger en möjlighet att andas. Sångaren Astrid Samuelsen är faktiskt Deadpan Interferences absolut starkaste vapen, och det är imponerande hur obesvärat hon fyller scenen med sina omväxlande drönande och omväxlande vålnadslika skrik. Hon stjäl showen desto mer när hon leker med rundgången, lägger gitarren på marken och liksom smeker fram metalliska vinanden ur strängarna. Hon ser ut att gå in i en okonstlad trans som smittar av sig på publiken .

Den här sortens shoegaze-noise passar dessutom perfekt mitt på dagen på en dammig festivalscen. När vinden fångar håret får man intrycket av att det är själva ljudet från musiken som blåser runt huvudet. Bandet tar liksom upp mer plats än vad som tycks vara möjligt att disponera på det förhållandevis lilla utrymmet.

Det enda som saknas i spelningen är någon låt med en tydlig hook. Något som bryter av heltäckningsmattan av ljud där man kan sjunga med i refrängen. I Like The Taste (of ugly women) har komponenterna, men det krävs en köttigare inramning av refrängen för att verkligen skicka in publiken i omloppsbana. 

Sista låten, en tredelad historia vid namn The Whip, ger några sekunders respit från bombardemanget av noise i form av ett rent gitarrsolo som nästan låter lite country, bara för att i nästa sekund gripa tag i publikens hand och ta ett steg tillbaka ut i världsrymden. Deadpan Interferences spelning är en av de festivalens bästa hittills, och de har definitivt vunnit ett fan i mig. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA