x
En förkrossande känslig uppvisning i masshypnos

Bring Me The Horizon, Arenascenen, Roskildefestivalen

En förkrossande känslig uppvisning i masshypnos

Recenserad av Joel Larsson | GAFFA

– This won’t hurt, I promise.

Sångaren i Bring Me The Horizon, Oliver Sykes, tittar ut över publikhavet med sina stora ögon när han kommenderar hela publiken att sätta sig ner på marken framför Roskildefestivalens näst största scen. Osannolikt nog så lyder alla hans order, och i nästa sekund exploderar hundratals kroppar i ett slags headbangande hopp. Bring Me The Horizons spelning är en uppvisning i hypnos, och Oliver Sykes är en mästare på sitt gebit.

En metalpublik är något alldeles särskilt. Alla har väl känt sig lite utanför någon gång i livet, som om man är plågsamt långt från cool? Metal i allmänhet, och emo/screamo-varianten i synnerhet, tar fasta på det och skapar ett sammanhang där det är okej för publiken att vara annorlunda och ha ont utan att veta varför. Styrkan och övertygelsen som en sådan publik har är stor. Vill du ha bevis? Jag rekommenderar alla att googla på ”Bring Me The Horizon fanfiction” för att få ett smakprov på exakt hur hängivna de deppade fansen faktiskt är.

Det är därför inte förvånande att det redan innan konserten känns som att man kan skära i stämningen vid scenen med rakblad. Minsta lilla ljud från en distad gitarr får publiken att vråla besinningslöst. Till slut kommer bandet ut på scen, och kastar sig in i Happy Song från den senaste skivan That’s The Spirit. Spoiler alert: låten är inte ”happy”. Den är en melankolisk hyllning till depression och ungdomsuppror. Låten hade inte fungerat utan att publiken gör sin upproriska del – men i den här miljön är det helt enkelt så medryckande att man inte kan stå still.

Bring Me The Horizon, och kanske främst frontmannen Oliver Sykes, har förstått styrkan i publikmedverkan. Kroppar slår mot varandra i våldsamma moshpits, publiken ylar med i refrängerna som projiceras på gigantiska skärmar, höjer fuck you-fingret mot himlen i ena andetaget och knäpper händerna i en sorts frikyrklig hyllning till bandet i andra. Kontrollen som frontmannen har över publiken är anmärkningsvärd. Bring Me The Horizon har tagit utanförskapet som metalrörelsen bygger på och korsbefruktat det med storslagna dance- och housespelningar, och lyckas därmed med konststycket att göra poppig arenametal utan att alienera alla som lider av tonårsågren.

På scen dansar och dirigerar Oliver Sykes publiken som en djävlusk emcee, och när han väl snurrat igång så verkar det inte finnas något som kan stanna honom. Bandet hoppar blixtsnabbt mellan punkig metal till ångestladdade skrik i kvällens bästa låt Throne. De saktar bara ner kamikazetempot vid ett tillfälle för att plikttroget ta sig igenom en ballad, och det tar faktiskt en låt till efter den för att konserten ska komma tillbaka på rätt spår. Men sedan är det samma fantastiska, utmattande tempo som innan, ända till slutet.

Utanförskap är Bring Me The Horizons business, och på pappret är det lätt att vara cynisk över det. Men på bandets naturliga jaktmarker, på scen, är det omöjligt att inte sköljas med i lavinen av känslor.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA