x
En audiens med melankolins mörka drottning

PJ Harvey, Arenascenen, Roskildefestivalen

En audiens med melankolins mörka drottning

Recenserad av Joel Larsson | GAFFA

Man kan se passion i ansiktet på folk. Inte i ögonen, det är ett vanligt missförstånd. Ögonen säger ingenting. Det är den sammanpressade munnen och de strama kinderna som visar när någon verkligen har ett syfte.

Och "Passion" skulle lika gärna kunna stå skrivet i pannan på PJ Harvey när hon kommer ut på Roskildefestivalens näst största scen med en parad av musiker runt sig. I sin svarta fjäderboa och fjädrar i håret ser hon ut som Pocahontas täckt i kall tjära. Det är en förtrollande scen, som dock bryts för en sekund när en obscen uppblåst aliendocka som har sex med en ko hålls upp på en lång mast av någon i publiken och projiceras på jätteskärmarna. Det är ju ändå festival.

På scenen spelar Polly Jean Harvey saxofon i den mäktiga krigsmarschen till intro. Sedan tar hon blåsinstrumentet från sina läppar och sjunger de första tonerna i låten The Community Of Hope uppbackad av sin manskör och sina otroligt talangfulla musiker. Låten handlar om ett område i Washington D.C där billiga nedgångna bostäder rivits ner till förmån för nya dyrare diton. De som brukade bo i områdena tvingas flytta bort. Därmed menar vissa, PJ Harvey inkluderad, att det handlar om en form av klassrensning. Hon är en kall drottning när hon levererar raden ”they’re gonna build a walmart here” om och om igen, tills poängen om det poänglösa är omsorgsfullt inhamrad i publiken. Det känns viktigt och bedårande vackert.

Ju längre in i materialet från den senaste skivan som PJ Harvey tar oss, desto mer faller jag pladask för den råa energin som man känner igen från mäktiga politiska hits som Zombie av The Cranberries, och fascineras av hur bandet lyckas kultivera den till så ljuv och berättande musik. Därefter gungar arenascenen kollektivt i en kort tillbakablick till förra skivan med Let England Shake, och The Words That Maketh Murder. Den förstnämnda är med all säkerhet en av de bästa låtarna som kommer att framföras på Roskilde i år, kanske någonsin. Den senare är svängig och låter sångaren dirigera sina musiker med svartbränd järnhand.

Men det är när PJ Harvey släpper lös den fulla spöklika, bräckliga potentialen i sin ljusa stämma på förkrossande stämningsfulla River Anacostia som det nästan brister för mig, och jag måste gömma ansiktet i mina händer i några sekunder. När de sista oväntat skitiga, punkiga låtarna drar igång och PJ Harvey slår ut sina svarta vingar och omfamnar hela arenan inser man att bandet har en helt osannolik djup repertoar, och det känns som att de bara skrapat på ytan ikväll. De gör brasved av det ljudmässiga finrummet som byggts upp sedan konserten började, och tänder på.

PJ Harvey pratar inte mellan sina låtar. Det behövs inte, för det här framträdandet har en egen klar och tydlig röst. Den säger ”Perfekt”.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA