x
Ingen rädder för vargen här

Ghost, Arenascenen, Roskildefestivalen

Ingen rädder för vargen här

Recenserad av Joel Larsson | GAFFA

Det finns fortfarande en viss chockeffekt kvar i Ghost. Den visar sig när Papa Emeritus, den likmålnings-maskerade frontmannen i bandet, gör sin entré i en dimma av rött ljus och vad som bäst kan beskrivas som sataniska bönerop. Han ploppar upp ur mörkret mellan keyboardspelaren och trummisen, som precis som de tre ytterligare bandmedlemmarna bär munlösa masker i metall.

Den svarta kåpan, påvehatten, de upp och nervända korsen. För några ögonblick är Papa Emeritus en skräckinjagande syn. Men så fort Ghost sätter igång med första låten så inser man hur långt deras genre är från den farliga metal som faktiskt fortfarande existerar. Man hör orgeln och de klassiskt rockiga gitarrerna medan skräckpåven spexar på scen med rökelse och dirigerar publiken med handen. Han sjunger om satan och mörkrets makter. Men det är bara på skoj.

På många sätt skulle Ghost nog funka bra på Schlagerfestivalen. De har en genomarbetad scenshow, en snygg paketering och låtarna håller sig alltid på mattan. De går aldrig för långt i vare sig leverans eller text. Däremot får de till en mysig gåshudsallsång av rang till hitten He Is. Resten av låtarna är ganska förglömliga, men de gör sitt jobb och publiken får höja sina djävulshorn till distade elgitarrer. Frågan är bara vad de egentligen hyllar, för Ghost befinner sig som sagt hela tiden på bekvämt avstånd från ondskan.

Ett av problemen med att ta på sig mask och spela en roll på scen är att den kontakt som publiken känner till artisten genom deras personlighet blir obefintlig. Papa Emeritus och de andra existerar ju inte utanför fantasins värld, och i det här fallet blir mardrömsväven alltför tunn för att det ska bli bra på riktigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA