x
Euforin flödade i takt med solskenet

Flogging Molly, Bråvalla Festival

Euforin flödade i takt med solskenet

Recenserad av Tomas Lundström | GAFFA

Flogging Molly har blivit något av en institution i den svenska festivalsommaren, sedan de dök upp i och med sin andra platta Drunken Lullabies 2002. Och segertåget har varit ett faktum sedan dess. Jag minns en gång i mitten av 2000-talet när jag helt enkelt inte fick plats att se dem i Atlantistältet på Hultsfredsfestivalen.

Och att döma av publiktillströmningen framför Panoramascenen så håller populariteten i sig. Det är kort och gott skitmycket folk och de som är där fuldansar jig, dricker öl, dansar långdans och ler i det gassande solskenet.

Som företeelse betraktat är en konsert så mycket mer än bandets framförande. Det handlar om så mycket fler yttre faktorer. För bandets del kontakten med publiken, i festivalers fall i allra högst grad vädret, medan det på det personliga planet beror på vilka man är där med, hur många öl man har fått innanför västen, när spelningen är och kanske till och med vilken form man är i sedan gårdagen.

Flogging Molly har sitt på det torra på Panoramascenen, som så många gånger förr. De må göra en stabil konsert, men inget utöver det vanliga. Snarare är det faktiskt ganska jämntjockt, men så har ju bandet sin formel klar för sig. Det berör å andra sidan Bråvallapubliken föga, för responsen är klockren. När sångaren Dave King – som givetvis dricker Guinness och frikostigt skickar ner ett par burkar i publiken (det där med publikkontakten ...) – hyllar det isländska fotbollslandslaget med låten Tobacco Island, uppstår det till och med en spontan vulkan bredvid mig. Precis som de isländska fansen på EM.

Sedan är det bara att kapitulera inför raden av medryckande hits som Flogging Molly radar upp. Drunken Lullabies bränner de av redan som andra låt och sedan är det full fart ända tills de stänger konserten med den personliga favoriten Float.

Det är en mycket trevlig timme.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA