x
Inget riktigt band, inga riktiga fans

Tenacious D, Bråvalla Festival

Inget riktigt band, inga riktiga fans

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Så länge inte din favoritartist är från Papa Nya Guinea, heter Kurt Cobain eller tillhör en av de få som inte gör publika framträdanden kommer du antagligen ha chansen att se hen innan du dör. Oavsett vem det är. För det är ju så med musiker, de åker runt med sina band och visar upp sig. Jag vet inte hur många hundratals berömdheter jag beskådat i olika sammanhang, inte minst på festivaler. Med Hollywoodskådespelare är det en annan femma – om så din stora idol är Tom Cruise, Kirsten Dunst eller John Goodman lär du aldrig få en skymt av dem såvida du inte är paparazzi.

Att Kyle Gass och i synnerhet Jack Black är ett undantag från denna teori skulle kunna förklara det monstruöst massiva publikhav som böljar framför Panorama. Enligt Black har de kört bil hela vägen från Hollywood via norra Antarktis, och varenda besökare vill få en skymt av duon. För inte kan det väl vara så att alla är där för deras musik?

För tio år sedan hade Tencaious Ds långfilm premiär, och från The Pick Of Destiny finnes de flesta av deras minnesvärda låtar. Bandet öppnar med Kickapoo, där Kyle spelar rollen som Meat Loaf och Jack tar Dios vers. Inte långt efter följer Beezleboss, deras egen Bohemian Rhapsody. Full med klistriga melodier, fula ord och en röd djävul som inte är Dave Grohl.

Sedan kastas vi genom en buskisartad show av blandat halvregisserat skådespel och fattig rekvisita i form av en leksakssaxofon. Som musiker är alla involverade definitivt kompetenta, men inte nog för att kunna motivera ett evighetsjam som drar över speltiden med tio minuter. Som låtskrivare blixtrar de till ibland nog för att skapa en grabbig fylleskrålarlåt, men inte för att fylla ett set på 90 minuter.

I mitten är hitsamlingen lika tunnsådd som Kyles hjässa, och det blir rätt tydligt att bandet inte har några riktiga fans. Just för att de inte känns som ett riktigt band. Allsången är under stora delar nästan obefintlig fram till Tribute och Fuck Her Gently, då mosar den allt annat som någonsin spelat på Bråvalla. Sammantaget ett spektakel värt att beskåda utan att ge särskilt mycket musikalisk njutning, om det nu någonsin var meningen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA