x
Neil Young ger allt och lite till

Neil Young and the Promise Of The Real, Orangescenen, Roskildefestivalen

Neil Young ger allt och lite till

Recenserad av Joel Larsson | GAFFA

En påg sitter på finrummets pianostol hemma på gården och försöker spela ackorden till Heart Of Gold. Det går inte så bra. Han slinter över gitarrens strängar så att de gör skrubb-ljud, och varje gång han ska börja sjunga så låter det falskt. Inte bara falskt rent musikaliskt – falskt som i att det saknas äkthet. Tio år senare står han framför Roskildefestivalens största scen och inser exakt vad det är som gör Heart Of Gold så speciell. Och tårarna rinner.

Det är inte det att Neil Young sjunger särskilt bra. Det är snarare att han -inte- sjunger bra. Det finns en brusten känslighet och en ettrig ilska i hans röst, speglad av det sorgsna munspelet. Det låter som att slaget om miljön – en fråga som han återkommer till gång på gång i sin musik – redan vore förlorat. Att han inte pratar med publiken mellan låtarna tillför bara till den känslan. Det känns som att det är vi i publiken som Neil Young syftar på när han frågar sig hur länge vi kan ta från moder jord och aldrig ge något tillbaka på Mother Earth. Det som gör ont är att det nog är sant.

Efter de känslosamma inledande akustiska låtarna ansluter bandet Promise Of The Real på scen och spelar igång ett hela tre timmar långt musikaliskt maraton som inkluderar utvalda höjdpunkter från Neil Youngs låtkatalog, inklusive det material han gjort tillsammans med Crazy Horse. Promise Of The Real är ett kompetent liveband med ett distinkt countrysound. De kompletterar Neil väl.

Känslosamma Words är en riktig höjdpunkt som inte går att värja sig mot, likaså Mansion On The Hill som höjer tempot några snäpp. Men den kan inte konkurrera med den slägga i nyllet som Rockin’ In The Free World utgör. Hela publiken sjunger, dansar, spelar luftgitarr och slänger armen om varandra till låten som höjer näven mot ungefär alla orättvisor i världen. Neil och bandet kör refrängen om och om igen och rockar roskildefestivalen till atmosfärisk nivå. Den allra sista låten Love And Only Love blir en fin, melankolisk avslutning.

Men annars så känns tre timmar ibland som en lång tid, lite som att det är två olika spelningar ihopklämda i en. Framträdandet hade tjänat på fler tempoväxlingar, istället förlorar man sig någonstans i mitten och längtar efter någon av Neils snabbare låtar. Många i publiken verkar få lite ont i fötterna av att stå still så länge, för det är en hel del rörelse fram och tillbaka i publikhavet. Kanske är det också den tidigare nämnda avsaknaden av prat mellan låtarna som gör att det blir lite sämre kontakt mellan Neil och publiken.

Å andra sidan så tillåter formatet Neil och Promise Of The Real att spela precis hur långa gitarrsolon som helst, och de utnyttjar den möjligheten till fullo. Det blir många långa instrumentala partier och låtarna växer till unika liveversioner som det känns som ett privilegium att få ta del av.

När allt är slut infinner det sig en mättnadskänsla som inte är odelat positiv. Det är utmattande att bli bombarderad av Neils grungiga begravningshymner för naturen. Men den känslan uppvägs av vetskapen om att man just bevittnat en levande legend trotsa sina 70 år och leverera en episk och känsloladdad spelning som verkligen känns större än livet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA