x
Festivalens tajtaste band

Graveyard, Bråvalla Festival

Festivalens tajtaste band

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

"Det här är första gången Graveyard är roliga att titta och inte bara lyssna på", säger killen bredvid mig. Det ligger absolut någonting i det. Göteborgarna som går i fronten för hela Sveriges retrorockvåg är alltid fulladdade av energi, men atmosfären är snarare introvert än präglad av publikkontakt. Idag når glöden ut över scenkanten.
 
Innan Truls Mörck återvände som basist 2015 har bandet ofta envisats med att placera Joakim Nilsson på ena flanken. Graveyard må vara en sammansvetsad enhet, kanske festivalens tajtaste band. Ändå ser det betydligt mer rätt ut med en utpräglad frontman. Bakom honom bankar Axel Sjöberg i vanlig ordning så hårt att det lär behövas nya cymbaler varje gig.
 
Ljudkvalitén har överlag varit fantastisk på Bråvalla, och därför uppstår ett litet minus i regnet framför Graveyard. Kanske är det jag som är ovan vid Juno-scenen, men är inte ljudet rätt jobbigt? När inte diskanten skär öronen i bitar mullrar basen som ett förbipasserande godståg. Exit 97 är en välbehövlig vilopaus för öronen, och långt ifrån den enda melankoliska bit som bandet bjuder under sin timme.
 
Som allra bäst blir det i sista kvarten. De gamla örhängena Ain't Fit To Live Here och The Siren har på senare tid utelämnats ur många setlists och blir på så vis en glad överraskning. Avslutningsvis uppmanar Joakim publiken att ta hand om varandra och sluta med de jävla våldtäkterna. Axel tar några sekunder och uppmanar alla män att tänka på vad vi gör och säger. Det är nästan så en blir irriterad över de band som inte tagit tillfället att göra samma sak. Tänk om Action Bronson kunde låta bli att dedikera låtar till tuttar, liksom.

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA