En visuellt fängslande historia

New Order, Roskilde Festival

En visuellt fängslande historia

Recenserad av Veronica Larsen | GAFFA

En hand rör sig över fältet och smeker det lilafärgade gräset, himlen är orange. Det är vackra bilder som projiceras på skärmarna när tonerna av Blue Monday når våra öron och det krävs inte mer än ett par sekunder för att publiken ska reagera i kollektiv lycka. Alla, från yngst till äldst, känner igen New Orders största hit. Det är fascinerande, vilket annat band kan stoltsera med en sådan genomslagskraft? ”Now I stand here waiting” sjunger Bernard Sumner och vågar sig på lite pojkaktig lekfullhet, han kastar micken från ena handen till den andra i takt med musiken.

New Orders konsert är en imponerande snygg historia sett till ljus och bildprojektion. Spelningen igenom får vi kreativa och fängslande visuals som transporterar oss: en helikopterflygning över alptoppar, en landningsbana i rymden, inuti ett kalejdoskop tuggandes bubbelgum. Vi transporteras även av publiken bakåt i tid: ett foto blir taget med en engångskamera, en vindsnurra blir blåst på, en kopia av en ung Julia Roberts syns i profil. Något som dock inte får oss att glömma dagens datum är Sumners röst. Det låter lite darrigare och det går lite långsammare för 60-åriga Bernard nu. På True Faith känns det som att vi sjunger kvickare än honom, men det går inte att bli annat än rörd.

Ljudmässigt är det småputtrigt till en början, men när synthcocktailen i Bizarre Love Triangle bubblar igång får vi en tempoväxling, scenen lyser i blått och champagnegula strålkastare sträcker ut sina armar mot oss. Leveransen blir sedan slagkraftigare och vi påminns om det rejvklubbiga i New Orders musik. Det finns fortfarande något angeläget i att medlemmarna står på Roskildes Arenascen istället för att dricka te och knapra digestive.

I en intervju med The Guardian från 2014 kommenterar Sumner sin publicerade självbiografi men även Ian Curtis död: ”My physical reaction was to not speak to anyone for three weeks, then I snapped out of it and just sort of decided that life can’t just stop there. Rob [Gretton, manager] said that we couldn’t play any Joy Division songs, because everyone would think that we were propagating our career off them. We didn’t play any Joy Division songs for ten years after the start of New Order, which was a very honourable thing to do even if it meant shooting ourselves in the foot.”

Innan New Order lämnar oss för kvällen får vi Love Will Tear Us Apart. På skärmarna syns en bild av Curtis och orden: Forever Joy Division. Jublet hos de majoriteten medelålders, som 90 minuter in i spelningen fortfarande står kvar, vet inga gränser. Det går inte att bli annat än rörd ännu en gång.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA