x
Strålande retrocountry och spaghettivästernvibbar

Daniel Romano, Lasse I Parken, Stockholm

Strålande retrocountry och spaghettivästernvibbar

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Daniel Romano smörjer stockholmarna som de gillar att bli smorda – han berömmer dem för deras utseende i ett av få mellansnack. Inte för att han behöver fjäska, hans egenpåhittade genre ”mosey”, vilket också är namnet på det senaste albumsläppet, är sådan musik som kan lyfta den gråaste av dagar. För det är en sådan där dag av traditionellt sommarsvenska väderförhållanden – ömsom duggregn, ömsom uppehållsväder (som hotar med skyfall).

Kanadensarna är duktiga på det här med amerikansk musik. Från Neil Young till (delar av) The Band till Drake. Ofta gör de den bättre än kollegorna på andra sidan gränsen. Daniel Romano är inget undantag. Som delar av, ja, The Band, härstammar han från Ontario. Och navet i hans tonkonst utgörs av country, men Mosey (2016) var också en breddning av hans stil.

Det är alltid tråkigt – och nästan alltid missvisande – att droppa Bob Dylan i sådana här sammanhang, men jag är nog så illa tvungen. Mosey är rundligt tilltagen med sådant där dylaneskt ordflöderi, men också ”tidlös” 60-talspop, melodiös och psykedelisk Hammondorgelsoul samt en övergripande ljudbild som skulle passa i en spaghettivästern – och få Quentin Tarantino att komma i byxan av upphetsning.

Senaste plattan får riklig representation denna sommarkväll. Musiken från den är förvisso fortfarande retro så det sjunger om det, men den omfamnar västerländsk musik i stort medan låtarna från hyllade If I’ve Only One Time Askin’ (2015) är mer distinkt, ”rootsy” country. Publiken sväljer alltsamman och är förvånansvärt uppmärksam för att vara en avslappnad sommarspelning i det ”fria”. Och Romano med band bjuder på en lysande konsert, trots att de egentligen inte gör mycket annat än spelar rakt upp och ned. Romanos material är så, ursäkta min franska, jävla starkt att det bryter igenom slapp semesterstämning och publikens eventuella ointresse.

När de klämmer och pressar fram americanaballaden (Gone Is) But A Quarry Of Stone är det ingenting annat än fulländat. Och det är också kul att det där utseendet som Romano fötts med får sig ett uppsving av seriositet, kroppskonstnären Steve-O drog det i den komiska smutsen under många år.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA