x
På gott och ont skiter Riri i vilket

Rihanna, Tele2 Arena, Stockholm

På gott och ont skiter Riri i vilket

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

En del av försnacket handlade om huruvida Tele2 Arena skulle eka tom. Ingen risk. Det är om inte fullt så i alla fall tillräckligt mycket folk för att det ska kännas som fullt. Sedan tar det sin tid innan Riri stiger upp på scenen. Men när hon väl dyker upp så är det klädsamt sent, med Rihanna-mått mätt. Och till ett öronbedövande jubel. Hon går genom publiken upp på en vitfärgad och kubformad extrascen i mitten av arenan, ungefär som vore hon en boxare på väg upp i ringen. Sedan brakar det loss i en mördande vacker och grandios Stay. Jag hinner tänka: Det här kommer bli fullkomligt makalöst.

Precis därefter övergår det i en påvert sammansatt avsmakningsmeny där man knappt hinner smaka på en rätt innan den är ersatt av en annan. Riri rusar genom sin låtkatalog. Det hela liknar en rörig fest med otydligt tema där det sitter en jobbig jäkel vid datorn och oavbrutet byter låt, och därmed ständigt avbryter det som kunde ha blivit.

I ett sådant konsertklimat av bristfälliga axplock är det de låtar som fullföljs som klarar sig allra bäst. Även om ett medley med ”stora rappare”-samarbeten bränns av i häftigt eldig och tillbörlig hast. Bäst är det annars när Riri toastar skiten ur låtarna och gör Tele2 till ett dancehall, som i Consideration, Work och Man Down. Desto sämre är det när det det blir houseparty och penis-arenarock i dess mest smaklösa form. Snubbgitarristen går loss rejält med solandet, i Desperado når det monumentalt motbjudande nivåer. Steget mellan versionen av den låten och den fantastiska doo-wop-balladen Love On the Brain – med sin tvetydiga text – är så orimligt långt att man undrar om det ens är samma konsert man besöker.

Det blir inga extranummer. Rihanna är extra allt men bjuder den här kvällen på extra inget. Klädbyten är legio på sådana här tillställningar, och visst växlar hon mellan än den ena än det andra av kreativa kreationer, men någon vidare samhörighet med aktuell låt har inte klädseln. Och dekoren är spartanskt, långt ifrån sensationell. Vilket aldrig är något problem om livemusiken och framträdandet uppfyller förväntningarna. Det enda som egentligen får ögonbrynen att höjas är tre ledlösa dansare som gör ”en kropp” av sina tre, och moonwalkar avigt i olika riktningar på scenen. Annars saknas det styrning och något sådant som konsertdramaturgi existerar inte.

Vid ett tillfälle klappar Rihanna typ takten på sin vulva. Ett move som görs med all den coolness och skiter-i-snits som bara hon besitter. Hon skiter i vilket. Hon behagar inte. Namnet på det senaste albumet, Anti (2016), och den här efterföljande turnén, Anti World Tour, kunde inte vara mer passande. Det är bara synd att hennes bästa skiva och hennes äldre superhits inte får den inramning de förtjänar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA