x
Ett metamodernt och ångande honky-tonk-soultåg

Sturgill Simpson, Berns, Stockholm

Ett metamodernt och ångande honky-tonk-soultåg

Recenserad av Emil Viksell | GAFFA

Kentuckyherren Sturgill Simpson omges av en hel del stora ord. Det är han som har ”räddat” countryn, det är han som är countryns ”framtid”, det är han som är det där ”hoppet” som ska lyfta en tillbakablickande men anrik genre till sällan skådade höjder. Musikjournalister har en tendens att spåra ur. Fenomen (och människor) dör hela tiden och jorden fortsätter snurra. Och countryn klarar sig nog utan Simpson.

Men han är liksom antitesen till Nashvilles popcountry och brocountry (tänk er störiga housesnubbar fast i countrytappning). Musikvärlden mår otroligt bra av att en sådan artist som Sturgill finns och guldbelägger allas tillvaro. I hans artistpersona samexisterar konstnärer som, och nu blir det namedroppande: Waylon Jennings, Merle Haggard, och Elvis (!). Men även Otis Redding, Wilson Pickett och Marvin Gaye. Och akter med mer eller mindre psykedeliska ingredienser. Det är inte konstigt att han omtalas som en frälsare för det som nu må hända måste räddas.

Till Berns har han med sig ett sjumannaband, med blåssektion, som pumpar och blåser fram ett honky-tonk-party som känns som ett ångande, dunkande och dundrande soultåg. För soulen blir alltmer framträdande när Sturgill tar sin metamoderna country upp på scenen. Och live överglänser musiken (faktiskt!) hans studioinspelningar. Hans röst får än mer märg, liv och själ. Den är lika tekniskt briljant som emotionellt storslagen. Den skönt sjungande Jason Isbell torde vara grön av avund. Och själva musiken får ett sanslöst schvung och sväng, om det så gäller ösig hillbillysoul, croonercountry eller bluestung psykedelia.

Jag vill så, så gärna ge spelningen högsta betyg, precis som jag gav albumsläppet i vårens recension, det är sällan konserter är så här spirituellt medryckande och underhållande. Men ingen faktaresistens här inte. Och faktum är att konserten tappar lite i fart och spänst när Sturgill med vänner under andra halvan kör A Sailor’s Guide To Earth (2016) i samma låtordning som på skivan.

Under första halvan är publiken helt med på noterna. Sturgill ursäktar sig ändå lite och säger att det blir mycket gammalt material, för att de har det så kul på scenen. Men att det så småningom också kommer att bli nya låtar. Personligen håller jag det senaste släppet allra högst, men publiken är mera het på Metamodern Sounds In Country Music (2014) och High Top Mountain (2013) – utöver ett gäng fina countrycovers som bränns av. Konsertens första del innehåller också ett svenskt fan som efter Sturgills godkännande kommer upp på scen och håller ett lika svajigt som underbart brandtal som uppmanar publiken att inte ”stand like sills (alltså sillfiskar)”. Jag har faktiskt ingen aning om det faktiskt är så hon säger, det är lite svårt att höra. Kanske säger hon egentligen något om ”stand still”, men jag hoppas för allt i världen att hon snackar om sillar.

Under andra delen försvinner något av första delens samspel mellan band och åhörare. Trots att Sturgill serverar sin fina Nirvana-cover In Bloom och den doo-woop-färgade countrysoul-balladen All Around You – med ett mördande vackert saxsolo. Vid avslutet är ändå publiken med på det frenetiskt studsande och galopperande rock’n’roll-partyt i Call To Arms. Det är en mästerlig tillställning. Sturgill är en så glänsande och fulländad artist att han får mig att reagera bortskämt småbesviket (boohoo) när jag inte får sätta högsta betyg. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA