x
Musikaliskt imponerande leverans av förtrollande melodier

Loney Dear, Stockholm Music & Arts, Stockholm

Musikaliskt imponerande leverans av förtrollande melodier

Recenserad av Lukas Lind | GAFFA

Trägårdsscenens område är näst intill fullt när Emil Svanängen, aka Loney Dear, kliver på med sitt band, sin blyga blick och sin musikaliska självsäkerhet. 

Emil Svanängen har defintivt växt som scenperson under de senaste åren. Jag upptäckte hans musik under mitten av 00-talet. Då satt han ofta själv med gitarr på scen. Sedan dess har han axlat rollen som frontperson på ett föredömlig sätt. Under spelningen på Stockholm & Arts brister han i bland ut i Freddie Mercury-liknande “Eeooohh”, och publiken svarar duktigt för vad de orkar i den intensiva sommarhettan. Inledningsvis gör till och med den skäggige smålänningen en polkaliknande dans. Det är rätt långt ifrån den Loney Dear jag som yngre lärde känna. Tyvärr påminner mig dansshowen om när jag såg melankolins mästare Sufjan Stevens på Cirkus för några år sedan. Han avslutade hela konserten med att likt R&B-artisten Akon yla i hårt pitchad röst, iklädd udda utstyrsel och bjuda på ballong- och konfettiregn. Men fullt så illa var inte Emils lilla utflykt.  

En glimt av den mer akustiska Loney Dear får vi under hans framförandet av hans vårsläpp “Hulls”, som han från scen själv benämner som “musikalgung”. Det är uppfriskande hur han spelar låtens lite kruxiga (speciellt om man sjunger samtidigt) syntslinga på riktigt, hur han konsekvent undviker backtracks. Det är intressant med den här typen av musikhögskolenivå på musik som navigerat bort ifrån de mer skolade uttrycken och nu talar till en bredare publik.

Det finns mycket som är karäkteristiskt för en konsert med Loney Dear. Orgel, tretakt, tvåtonspendlande körmantran, pockande akustiska gitarrer, djup melankoli och såklart allsången. Inför en av låtarna visar han publiken vilken ton de ska sjunga, och de fortsätter trofast att hålla samma ton rakt igenom låten. Det skapar en förtrollande atmosfär som fond till Emil Svanängens spröda falsett. Jag saknar fler tillfällen som denna under konserten, där den stillhet jag älskar med Loney Dear får ta plats ordentligt. 

Han känns dock fullkomligt rätt på en festival som den här, med musik som är konstnärlig ut i fingerspetsarna. Till och med backdropen skulle kunna fungera som affischmotiv för något konstmuseum. Har man väl fastnat för Emil Svanängens musik finns det en hel värld att upptäcka. Kanske var det några besökare som under Stockholm Music & Arts fick börja erövra låtskatten från en artist som det definitivt borde talas mer om. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA